Yeah yeah yeah!

Vadan denna svängiga rubrik? Jo, därför att jag är väldigt nöjd och glad för tillfället. Jag har nämligen fått chansen att skriva för sveriges största hårdrockstidning på nätet - Rocknytt! Sedärja, nu har ni en ny grej att följa :-) Kolla bland nyheterna, så kommer det säkert upp något som jag har skrivit.

Den där goa lyckokänslan går även att få på konstgjort väg. Jag pratar inte om droger nu, utan lyssna bara på dagens låt så förstår ni vad jag menar. Den är så röjig att man tappar byxorna. Första gången jag hörde den var på jenkarradion när vi cruisade runt i Florida i januari. Jag blev fullständigt golvad. Inte bokstavligt förstås, för då hade jag krockat, men bilen gick lite vingligt i tre minuter.

Låten finns givetvis på Youtube (vad finns inte på Youtube?), och som vanligt läste jag de tillhörande kommentarerna. Är det inte konstigt att det alltid måste sitta en vrång jeppe nånstans och skriva ner allting som läggs ut? Jag är fullt medveten om att jag ibland kommer med subtila hintar i mina inlägg om saker jag inte tycker så bra om (fint inlindat va?). Skillnaden är att många nuförtiden verkar ha ett behov av att aktivt söka upp sidor/låtar/personer de uppenbarligen inte gillar och sedan skriva nedlåtande om detta. Det är som om jag skulle ta på mig jobbet att sitta i tv och kommentera Melodifestivalen, med avsikt att såga varenda bidrag i direktsändning.

Nu var kommentarerna om dagens låt kanske inte så elaka som de kan vara i andra fall, men det var tillräckligt för att bli underlag till detta allmänna tyckande från min sida. Vad sa de då, gnällspikarna? Jo, att låten är en ren och skär rip off på Kisslåten "Shock Me" från plattan Love Gun, och därav inte värdig vår dyrbara tid. Det är fullständigt uppenbart att det är en rip off på "Shock Me", men den är så förbannat bra att jag inte bryr mig det minsta. Det var fler som tyckte som jag när den kom ut 27 februari 1999, för den gick upp i toppen på Billboardlistan.

Låt mig presentera: "Lit Up" med den finfina orkestern Buckcherry från skivan som också heter Buckcherry. Ja, den handlar om kokain. Nej, jag stör mig inte.

Surt sa räven

Vad gör man när livet ger en citroner, och man inte är särskilt förtjust i citronsaft? Jo man lyssnar på metal och känner hur det sura så sakteliga lämnar kroppen. Det är konstigt att man inte kan få musik på recept. Jag tror att det skulle bli en hit (avsiktlig ordvits), men tills sjukvården inser detta får man ägna sig åt gammal hederlig självmedicinering.

Jag har roat mig med att göra en topplista över låtar som får åtminstone mig att stå rakare i motvinden. Jag gillar topplistor, så bara att göra en får mig på bättre humör.

5. I´m Alive med Helloween. Då vet man ju att man lever, och det är väl en bra start antar jag.

4. Induction + Dethrone Tyranny med Gamma Ray. Om Gamma Ray bestämde skulle det inte finnas något elände i världen. Heja dom.

3. Last Man Standing med Hammerfall. För att texten säger allt. Not backing down, not giving in!

2. If you really really love me med Steel Panther. Det är omöjligt att lyssna på den utan att dra på smilbanden. Även morgnar när havremjölken är slut, spårvagnen är inställd och det regnar underifrån. Sånt händer oftare än man kan tro.

1. Battle Hymn med Manowar. Som en det behövs en förklaring.

The Song Remains The Same

Igår spelade Physical Graffiti, "The Ultimate Led Zeppelin Experience", på Trädgår´n i Göteborg. Det är alltid spännande att gå på tributespelningar. Den som har sett några håller säkert med om att kvaliten kan variera, men vad är egentligen viktigast när man bedömer ett hyllningsband? Ska de låta så likt idolerna som möjligt, vara dubbelgångare eller räcker det med att vara suveräna musiker?

Med Physical Graffiti behöver man inte välja. De uppfyller alla önskemål man kan tänkas ha på en Led Zeppelin-show. Bandet är baserat i Nederländerna men har engelsk sångare, tysk trummis och irländsk basist. Sångaren Andrew har gått samma kurs i sensuell dans som Robert Plant, och när han tar de höga tonerna får man dubbelkolla att det inte är originalet som står på scenen. Gitarristen Daniels hårsvall sågs på Jimmy Page ca 1983, han har en gitarrarsenal helt i stil med densamme och vet hur den ska spelas - både med händer och stråke.

Bas och trummor spelas av Dave och Jan, som tar igen vad de saknar i utseende med en enastående förmåga att förmedla Zeppelinarnas "groove". Dave spelade även mandolin under ett stämningsfullt, akustiskt inslag. Bandbeskridningen är dock inte komplett utan den karismatiske ynglingen Gert-Jan på keyboard.

Den 2,5 timma långa spelningen var en enda lång hitkavalkad. Som en godispåse med Led Zeppelinkarameller. De enda jag saknade var "Good Times Bad Times", "Bron-Y-Aur Stomp" och "D´yer Mak´er", men det känns fel att klaga.

Det blev ingen "Moby Dick", men Jan visade sina färdigheter i ett evighetslångt trumsolo under "Whole Lotta Love" alldeles i slutet av spelningen. Jag kan förklara exakt hur långt det var: så långt att jag till slut tröttnade och gick iväg till garderoben och löste ut min och sambons jackor. Sedan gick jag och bytte om till dubbla strumpbyxor (kallt ute va!) och gick tillbaka till konsertlokalen. Då höll han fortfarande på och trummade. I fem minuter till.

Spelningen avslutades med en mäktig version av "Kashmir" följd av "Rock and Roll".

Betyg: 4

Bäst: Going To California, When The Levee Breaks och No Quarter. Jag kan lägga till tjugo låtar men då är det meningslöst med en bästa-lista.

Sämst: att Trädgår´n drar igång sin dunka-dunkanattklubb innan konserten är slut, så att bandet under den sista halvtimman kompas av Absolute techno 25. Pinsamt!

Mest publikjubel: Stairway to Heaven. Jag har aldrig förstått varför just den blev så stor, när det finns så många andra fantastiska låtar.

Udda inslag: Jag har aldrig upplevt ett thereminsolo tidigare. Ganska coolt, men jobbigt för öronen. Jag fick också se mer hud än jag hade önskat, när en kvinna, 50+, slet av sig blusen och diggade loss framför scenen. När hon inte for fram och tillbaka utmed staketet och fladdrade med armarna och brösten kladdade hon på diverse män som hade oturen att stå mellan henne och scenen. Stundtals var det fler som tittade på henne än på bandet, och till slut ingrep en ordningsvakt. Det var ganska hög medelålder i lokalen, och gott om välklädda herrar i 50-60-årsåldern som dock inte var sena att slänga av sig sina kavajer och lyckligt studsa runt på golvet.

"It´s been a long time since I rock and rolled!

Lost Woman Blues - 1-årskalas!

Tänk att Motörhead har döpt en låt efter min blogg! Är inte det fantastiskt så säg. Ta fram albumet Aftershock och se själva. Låt nr 3: "Lost Woman Blues".

Ahem.

Det kan vara så att det är tvärtom, men nu ska vi inte snöa in på detaljer som vem som kom på vad. Oavsett vilket tyckte jag att det var ett passande namn på min blogg när jag startade den för exakt ett år sedan idag. Fanfar! Det tycker jag fortfarande, av tre enkla anledningar.

1. Den innehåller mina initialer
2. Jag är ganska Lost.
3. Jag är en Woman.

Så var det med det. Ett helt år höll jag inne med den infon. Kändes det som ett antiklimax för er med? Livet är hårt.

Jag skulle nog vilja påstå att jag är lite mindre "lost" nu än för ett år sedan. Tacka bloggandet för det. Det är i sanning ett terapiarbete, och ett väldigt roligt sådant dessutom. Först var jag lite osäker på det där med att skriva sitt hjärtas mening på nätet. Tänk om jag skulle bli idiotförklarad (av fler än min doktor)? Eller bli attackerad av en sån där näthatare? (Ett jättekonstigt ord eller hur? Det låter snarare som en person som är militant emot vissa typer av fiske). Det har lyckligtvis inte hänt. Alla som läser min blogg är jättesnälla ;-)

Jag ser fram emot ännu ett år med Lost Woman Blues, och hoppas på att det blir många nya, intressanta upplevelser att skriva om. Det finns potential! Redan nu på lördag är det spelning på gång; Led Zeppelintribute på Trädgårn. Om knappt en månad kommer Steel Panther till Göteborg, och i samma veva spelar Candlemass i Uddevalla. Till sommaren blir det Sweden Rock Festival, AC/DC och Metallica för att nämna några. Dessutom lite spännande resor...

Grattis bloggen på 1-årsdagen, och ett stort tack till er för att ni finns där ute!

Snabbverkande lyckopiller

Det har varit en osedvanligt trist dag idag. En vanlig, sketen onsdag med fallande regn, långsamma ekonomistyrningsdataprogram och bristande ork. Det är så mycket februari det kan bli.

Misströsta icke! Även tills synes evighetslånga transporträckor till nya månader dukar under när de hör dagens låt. (Nä, jag förstod inte heller den meningen). Redan från första takten förstår man att det här är en låt som inte kommer att lämna någon oberörd. Musiken drar igång som en obeveklig naturkraft, och när sången börjar är det bara att kapitulera. Den som inte påverkas borde kanske gå iväg och kolla blodtrycket, för herrejäsiken vilken låt detta är. En redig käftsmäll rakt i fejan på tristessen, och en spark i baken när både viljan och energin tagit slut.  

Det är inte helt logiskt, men dagens välbehövliga lyckopiller serveras av bandet med det melankoliskt klingande namnet Blues Pills. Första gången jag hörde bandet var i somras på Sweden Rock. Var annars. Deras självbetitlade album kom ut i juli förra året och innehåller 10 briljanta bitar av det hårda, bluesiga psykedeliska slaget som är omöjligt att inte känna sig tillfreds när man hör. Nu hörs och syns det svensk-fransk-amerikanska bandet överallt. De gjorde nyligen en bejublad, utsåld spelning på Sticky Fingers, de figurerar i varenda rocktidning och deras "High Class Woman" finns minsann med på engelska Classic Rocks Best of 2014-CD! Bästa låten på den samlingen, om du frågar mig. Inte ens "Bent To Fly" med Slash och Myles Kennedy är bättre.

Om jag gavs möjligheten att välja varfri musikalisk supertalang skulle jag vilja bli världens grymmaste trummis. Om jag, mot förmodan, fick önska mig ytterligare en egenskap skulle jag önska att jag kunde sjunga som Elin i Blues Pills. Ganska högt på önskelistan alltså! Rockvärlden behöver fler som hon, och med tanke på hur mycket det sjungs i det här hushållet behövs det åtminstone en person som faktiskt kan sjunga.

För de som minns att jag (relativt) snart fyller år kan jag meddela att jag nöjer mig med att få en häst. De andra grejerna är så svåra att slå in.

Favorit i repris

Ja så blev det faktiskt. D-A-D var så bra på sin fredagsspelning på 70 000 tons of Rock att jag var tvungen att se dom igen på söndagen, då de spelade igen. Det bästa är att allt finns att återuppleva på nätet. Dagens klipp är från den första spelningen, och jag tror banne mig att jag är med på ett hörn alldeles framme vid vänsterkanten på scenen. Tycker mig se sambons hårsvall också. Vi stod alldeles nedanför Binzer den yngre, bandets svängiga gitarrist iklädd topphatt. Visst klär den honom?



Broder Jacob

Binzer den äldre är en sann showman. I början av båda spelningarna sprang han runt i publiken medan han körde "Isn´t This Wild". På söndagen var det inte lika mycket folk, så han försökte få lite tryck i lokalen. Vad gör folk? Tar kort, givetvis. 


Broder Jesper

Den relativt sansade Jacob har sin motpol i basisten Stig Pedersen. Jag har aldrig sett någon som använder hela scenen så som han, och då har jag ändå sett Mick Jagger i toppform. Han klättrar på allt, ju högre desto bättre, och det är ett under att han inte spräcker byxorna. Svarta på fredagen, röda på söndagen. Båda med "NASTY" på baken, vilket är betydligt roligare än glittriga mysbyxor med "TASTY" på. Dessutom har han de mest underhållande gitarrerna av alla; egendesignade tvåsträngade. Han behöver bara E och A. Det svänger som satan. När en av de självlysande strängarna på hans Plasma Sandbird brast blev det dock lite väl klent (även om han faktiskt ibland har använt ensträngade basar), så hela söndagsspelningen fick köras på järnkorset.

Stig vig

Red Hot & Nasty

Efteråt träffade vi på en cool Jacob, och sa på återseende på Sweden Rock! Innan dess far de bland annat till Kina. Tydligen har de inte samma problem som Cannibal Corpse...

Lite starstruck, änna

"Jihad" inledde, och publikfavoriten "Sleeping My Day Away" avslutade vid båda tillfällena. Min favorit är ändå "Riding With Sue"; en gammal goding från The Early Days där Stig står för sången och showen. Den får bli dagens lilla smakprov från världens största hårdrockskryssning, någonstans på väg mot Jamaica. Værsgo!

DÖDsmetall

Dagen tillägnas Cannibal Corpse. Inte för att jag direkt diggar deras musik (sången är lite för enformig) utan för att de verkar vara trevliga snubbar. Jag var ärligt talat fundersam på detta. Om man någonsin har sett deras, hm, ovanliga t-shirts eller läst deras texter (det är omöjligt att höra vad de sjunger) förstår man varför. Dessutom kallas sångaren för Corpsegrinder och en av gitarristerna samlar på vapen. Låtarna verkar mest handla om att döda och lemlästa på så många sätt man kan komma på, beskrivet in i minsta detalj. Orala versioner av Saw-filmerna, helt enkelt. Det var lyckligtvis som det brukar. De som låter farligast är de som är snällast.

Alex Webster, som är basist och var med och startade bandet 1988, var med oss på en utflykt på Jamaica när vår lilla jolle la till där över en dag. Han var den som kom på namnet Cannibal Corpse, som betyder "an undead corpse that's going to eat you". Japp, där såddes ett frö till nya mardrömmar. Det finns en anledning till att jag inte tittar på The Walking Dead.

Eftersom vi delade drygt två timmar i en minibuss och en ganska lång lunch hade jag möjlighet att ställa några frågor. Väldigt kul, för jag har länge velat reda ut några saker kring Cannibal Corpse. Men först några bilder från Jamaica och från bandets spelning samma kväll.

Jamaica - ya man!

Alex is the man!

Corpsegrinder says PIIIIIIIP (censur)

Rob Barrett på rhytm guitar, samlar inte på vapen.

Några snabba frågor om Cannibal Corpse

Varifrån får ni inspiration till era texter?
Ja det kan man undra, men det kommer väl av att det händer så mycket sjuka grejer i världen. Varje dag hör och ser man vilka hemskheter som människor utsätts för. Krig, tortyr, misshandel och övergrepp sker hela tiden. De som varit med om något sådant skulle förmodligen inte skriva sådana texter som vi gör, men det är väl ett sätt att uttrycka sig för oss som inte varit med om det själva, som en reaktion på det som händer i världen.

Ni har ju blivit ganska hårt censurerade för det våldsamma innehållet i texterna. Upplever du att dödsmetal blir hårdare censurerat eller dömt av media än tex r´n´b med sexistisk innehåll? (Flera av CCs skivor har tex varit helt förbjudna i Tyskland). 
Nej det tror jag inte, alla genrer har nog fått sitt. Det var väldigt mycket censur under 80-talet men det har blivit mindre. Nuförtiden är det inte samma uppståndelse. Vi har till och med varit i Kina och spelat, men Ryssland är helt omöjligt. Det kan man bara glömma. Men det beror ju på annat också.

Men Kina alltså?
Haha, ja killen som fixade spelningen måste ha mörkat för myndigheterna att det var Cannibal Corpse som skulle komma. Vi var inbokade där några år tidigare, men när myndigheterna fick reda på vad vi var för några fick vi plötsligt inte komma in. Det är trist att landet är så hårt styrt. Tack vare Facebook och andra medier har vi fått kontakt med fans över hela världen, men det går ju inte med Kina. Vi hade ingen aning om vi ens hade fans där. Tyvärr får vi nog inte komma tillbaka.

Annars spelar ni ju flitigt över hela världen.
Ja, vi spelar hela tiden. Särskilt i USA, och vi får förfrågningar om att spela på alla möjliga tillställningar. Vi blev tex inbjudna av Chers son att spela på en privat fest på the Viper Room i Los Angeles för ett tag sen. Och ibland vill folk att vi ska komma och spela på deras bröllop.

Bröllop?!
Ja det händer faktiskt. Men det är inte alltid så lätt med såna där specialgrejer, det ska ju passa med alla i bandet och vi har ju ett ganska fullt schema ändå.

Ok, kan ni spela på mitt bröllop då?
Haha visst om ni kommer till Tampa så kanske vi kan ordna det.

Band - check. Hm. Kanske inte.

Jag måste fråga... har du sett klippet med en kille som gör om (låten) Rancid Amputation till loungemusik? Hysteriskt kul, men den är ju ganska elak också. Blir du påverkad av sånt?
Jag har sett hur många parodier som helst på oss, och just den du pratar om är fantastisk; en australiensisk snubbe som gjorde den där parodin i samband med att vi hade censurproblem inför en spelning där. Väldigt sjukt, och roligt.


Sen snöade vi in på rysk utrikespolitik, men det ska jag bespara er ifrån. Nu uppmanar jag er istället bestämt att titta på klippet som vi pratade om innan. Det är DÖ-KUL.




Om man vill se ett till roligt klipp kan man leta upp "Cannibal Corpse w Jim Carrey" på Youtube. Det är en scen från filmen Den galopperande detektiven, där bandet medverkar, och ännu ett exempel på censur. Innehållet i låten som spelas (Hammer Smashed Face) var för våldsamt, så sångaren sjunger bara grrrr hela tiden. Jag hör ärligt talat ingen större skillnad... Sorry, Alex. Jag försöker i alla fall!