Regn och svavelintolerans

Enligt Joacim Cans brukar det regna när Hammerfall spelar i Göteborg, och gårdagen Lisebergsshow var inget undantag. Som luttrad festivalsbesökare var jag inte särskilt bekymrad. Skinn är ju vattentätt!

Redan från början märktes det att det var nåt lurt med Joacims röst. Den var inte fullt så klockren så den brukar vara, och efter 40 minuter fick han avbryta spelningen. "Min röst har försvunnit! Ge mig fem minuter - sen får vi se" var hans vädjan till oss i publiken. Då hade bandet ännu inte framfört en enda ny låt, och det är förstås förargligt när man har releasefest.

 

Should I stay or should I go?

Något mer än fem minuter senare hade Cans lyckligtvis hittat rösten igen, i Hammerfalls egen whiskey om man tror på vad som helst. Han förklarade rösthaveriet som en allergisk reaktion på svavel (!), och beordrade pyroteknikerna att absolut inte spruta mer rök. En Hammerfallspelning utan pyro kanske känns som en drake utan eld, men huvudsaken var att de kunde fortsätta. Rösten höll hyfsat bra och Cans gav uppenbarligen allt av det som var kvar.

Efter den ofrivilliga pausen i den redan alltför korta speltiden bjöds det äntligen på två nya låtar; Hector´s Hymn och Bushido. Båda sätter sig som iglar i hjärnan och jag har redan habegär efter den nya skivan. Dessutom fick vi förstår höra klassiker som Last Man Standning, Let The Hammer Fall, Renegade och Hearts On Fire, som avslutade det hela till folkets jubel.

Det slog mig hur många "vanliga" människor som stod i publiken. Det är klart att det blir en mer blandad publik när de spelar i en nöjespark, men Hammerfall är verkligen ett folkligt band. (När King Diamond spelade på Gröna Lund nyligen var det en tydlig gräns mellan de som var där för att se på skräckrock och de som var där för att åka karusell och äta sockervadd.) Några av de mer tillfälliga hårdrockarna försvann när regnet kom och rösten försvann, men det var ändå välbesökt med Svenssons i färgglada regnjackor hela spelningen igenom.

Bäst: att bandet kämpade sig igenom hela spelningen med oddsen emot sig.
Sämst: ljudet på trummorna var bedrövligt högt och körde emellanåt över resten av bandet. Det säger en hel del med tanke på att jag gillar trummor, och Anders Johansson, men det var ju inte hans fel. 

 

 

Idag lyssnas det på Bushido. Hammerfall will prevail!

Från västfronten mycket nytt

På 90-talet, när hårdrocken var lite ledsamt halvdöd, fanns det ett ljus i mörkret och det kom från mina göteborgskamrater i Hammerfall. Albumet Glory to the Brave införskaffades skyndsamt när det kom ut 1997 och spelades flitigt i tonårsrummet. Låten med samma namn som skivan har en särskild plats i hjärtat, och när jag och lillebror kommer i allsångsstämning är det alltid den som gäller. Inte så vackert, men med inlevelse!

Det känns lite som att alla göteborgsband på ett eller annat sätt har haft ihop det med varandra under någon fas. Till exempel var Mikael Stanne från Dark Tranquillity den ursprungliga sångare i Hammerfall, och Jesper Strömblad både skrev låtar och spelade trummor innan han var med och startade In Flames. Nämnde jag att Oskar Dronjak också har spelat med In Flames? För att slippa bli åt helvete för insnöad räcker det att säga att nästan samtliga nuvarande eller tidigare medlemmar har varit inblandade i antingen In Flames eller Dark Tranquillity, med undantag för den där skönsjungande, körledande, skådespelande dalmasen OCH...

...SOM så många andra gånger finns det en koppling till Yngwie Malmsteen. Är det inte fantastiskt! Anders Johansson, som förutom att vara Hammerfalls nuvarande trummis även är en fena på kontrabas - dock inte i Hammerfall vad jag vet, spelade med Yngwies Rising Force på 80-talet. Vilken kille.

Idag släpper Hammerfall sitt nionde studioalbum, (r)Evolution, och för att fira det spelar de på Lisebergs stora scen 20:00 ikväll. Hela Göteborg kommer. Kommer du?

Här kommer ett smakprov från den nya plattan. Tillbaka till rötterna, och ännu en episk Hammerfallvideo. 

Jeg blir så deprimert!

Idag är det äntligen dags för Black Metal! Jag tror faktiskt att det är premiär på bloggen, men ärligt talat kommer jag inte ihåg. Oavsett vilket blir det idag norsk musikk med Dimmu Borgir. Man kan inte lyssna på gullig hårmetal varje dag, för det är inte bra för balansen. Snart är det höst också - tänk på det! Kallt, mörkt och allmänt jävligt. Även Black Metal avnjuts dock bäst i små doser. När suget efter att leka med eld börjar blir övermäktigt är det hög tid att sätta på något med Bon Jovi.

När Dimmu Borgir spelade på Wacken för två år sedan var det passande nog regnigt, mörkt och alldeles, alldeles magiskt. De demoniska norrmännen backades upp av mäktiga Czech National Symphony Orchestra och inte ett öga var torrt. Eller var det kängor? Vem bryr sig om regn? Mina s.k kamrater övergav mig strax innan DBs helveteshyllning brakade igång (med dagens låt) med motiveringen att Black Metal är skit, och gick iväg för att lyssna på något mindre ondskefullt. Obegripligt och fullkomligt galet.

Det härligt mytiskt klingande namnet Dimmu Borgir är namnet på den plats där man finner porten till helvetet, om man tror på sådant. Det ligger på Island, och om man vill åka dit rekommenderar jag att vara ute i god tid. Flygbiljetterna till Island brukar vara billigare om man bokar långt i förväg, fast om Dimmu Borgir är målet kanske man bara behöver köpa enkelbiljett.

Tack vare Yngwie

träffades basisten Marcel Jacob och sångaren Jeff Scott Soto. De medverkade båda på plattan Marching Out och ljuv musik uppstod - i dubbel bemärkelse. Marching Out är ett fantastiskt bra album, och dessutom bildade de gruppen Talisman tillsammans. Lyssna själva till deras kanske enda hit, I´ll Be Waiting. Jag har hört den hundratals gånger och aldrig vetat vilken grupp det var, förrän jag såg dom på Sweden Rock i år. Där ser man.

Marcel Jacob avled dessvärre för fem år sedan, men gruppen verkar leva vidare i olika uppsättningar. 

Ibland behöver man ett lyckopiller, och den här videon har faktiskt allt. Svängig refräng, stora frisyrer, silverkläder och extremt avancerad dans. I like. Man blir liksom alldeles solig inombords. 

Bilder av PAIN

Det blev så många grymma bilder från spelningen med Pain att det fick bli ett eget inlägg.

The Same Old F-cking SOOOONG!

No Pain No Gain (inget gig ingen lön, typ)

Nerkylning av publik medelst hårslängande

Nu känner jag demonerna komma över mig! Tur jag har tvångströja.



För varje dag som gått, jag strängarna har smekt. Och glada melodier på gitarren fram jag lekt. På min gitarr, på min gitarr.

SHUT YOUR MOUTH! Damnit.

Peter Tägtgren eller Christopher Walken? Vem vet.

Röjmyre by night

Under tre dagar i förra veckan förvandlade festivalen Skogsröjet lilla Rejmyre till Röjmyre, som en färsk vägskylt på väg in i samhället förkunnade. Den egentliga festivalen ägde rum under fredagen och lördagen, men festivalområdet tjuvstartade redan under torsdagskvällen. Det blev inget besök för mig då, eftersom det tar en hel evighet att korsa landet med ett litet hus på hjul släpandes efter bilen. Innan campingen/åkern/djungeln var korsad, vagnen inbackad och stödhjulen nervevade var det långt efter läggdags även för en nattuggla som undertecknad. Mat och sömn blev det således.

Ett nytt, spännande inslag i festivallivet var att min kära hund var med. Med anledning av detta ställde vi vagnen så långt bort från området (och även bajamajorna visade det sig) som möjligt på den för camping avsedda åkern. Detta innebar ett jävelusiskt pulsande i knähögt gräs varje gång naturen kallade och när man skulle bege sig till eller från festivalområdet. Allt knallande utfördes dessutom i skitdåliga skor så jag har pinsamt nog både träningsvärk och annan värk. Nåväl, det gick trots allt riktigt bra med kombinerat festival-, camping- och hundliv. Hon verkade faktiskt ganska nöjd, och jag hann se de flesta banden jag ville se.

Ville du nåt?

Det är härligt att ett så litet samhälle som Rejmyre kan husera en hårdrocksfestival av den här kalibern. Fredagens headline var ingen mindre än Megadeth! På Skogsröjet spelade de för ungefär 4000 personer, och på lördagen spelade de i Wacken som har ca 80 000 besökare. Snacka om kontraster. Det är hedervärt av Dave Mustaine att vilja stötta även mindre festivaler.

Det blev inget Megadeth för mig. Jag nöjde mig med att beskåda Pain, Alestorm och Unisonic, och det var det senaste bandet som var allra vassast. Kai Hansen och Michael Kiske tillsammans kan ju inte vara annat än fantastiskt. Jag undrar bara vad de tycker om att ha ett nytt band och sen vill publiken (inklusive jag själv) ändå helst höra Helloweenlåtar. I alla fall om man går efter den kaosartade glädje som bröt ut när March of Time och I Want Out spelades. Aldrig har mina tår blivit trampade på så många gånger på så kort tid, om man bortser från under den moshpit som jag ofrivilligt åkte med i en stund på Pain-spelningen några timmar tidigare. Det var ett stort ögonblick att äntligen får höra dessa Helloween-klassiker med rätt sångare!

Mer action än så här blev det inte på scenen, men sjunga kan han Kiske

 

Nej vi är inte Olsen Brothers

Pain var en efterlängtad spelning för min del, och det var rejält röjigt och tungt. Bäst av allt var förstås The Same Old Song och Shut Your Mouth. Inget kunde dock rå på Kai Hansen, som regerade även under lördagen då hans Gamma Ray bjöd på en rent otrolig spelglädje. Konsertens höjdpunkt var när han återigen spelade I want out med ett långt, improviserat (?) reggaeparti som fick hela publiken att jubla och sjunga med.

Kungen av Rejmyre

Även om Gamma Ray gjorde det grymmaste gigget var det ändå ganska jämnt därefter. Steel Panther gjorde den bästa spelningen av de tre gånger jag har sett dom (även om jag så himla gärna vill säga att de var bäst på Sunset Strip i april...) och bjöd på fler låtar än trams och dessutom rätt många gapskratt. Att jag fick träffa bandet , även om det bara var en kort stund på deras signering, blev hela helgens höjdpunkt. I vanlig ordning saknades det något att signera. Brösten är alldeles för klyschigt, vilket dock inte stoppade 95 % av de andra brudarna i kön, så sambon föreslog fodret på min handväska. Jag sågade hans ide ganska ordentligt tills jag insåg att det nog vore rätt coolt att bära runt på Steel Panther varje dag. Så blev det. De var supertrevliga och jag har nu en liten crush på Satchel, som förövrigt betyder axelväska. Vilket sammanträffande.   

Hur coolt är inte detta? Jämt gôrcoolt! (min mentala ålder är ca 14 år)

Eftersom hunden behövde lite sällskap fick jag avstå Hardcore Superstar, förutom sista låten. Då var jag tillbaka och kunde därmed se festivalens allra sista spelning. Stackars Långfinger fick den otacksamma tiden 01:05-01:45. Dessutom började det regna. På riktigt. Inget duggande alltså. Vi som var där var i alla fall extremt nöjda. Inga svänger med sån inlevelse som dessa talangfulla göteborgare. Jocke Berg verkar tycka detsamma, för han stod vid scenkanten och diggade hårt under hela spelningen. Jag pratade med gitarristen tidigare på kvällen och berättade att jag och sambon var på deras releasefest på vår första dejt. En väldigt bra spelning alltså, och två för alltid hängivna fans.

Tack Röjmyre - jag kommer tillbaka nästa år på tioårskalaset.

Tillfälligt avbrott med konsertinslag

Det har varit stopp i bloggandet ett tag. Jag drabbades nämligen hårt och skoningslöst av SEMESTER. Det har snart gått över nu som tur är...

Nä skämt åsido, det är väl skönt att man kan bli fullkomligt befriad från datorer en stund. Jo visst, man bär konstant med sig en dator i form av en ajfån, men det är alldeles för krångligt att skriva på den.

De senaste veckorna har varit alldeles fullknökade med roliga äventyr. Vissa av dom var i allra högsta grad kopplade till hårdrock. Den 25e juli var vi till exempel och tittade på den levande legenden King Diamond på Gröna Lund. Skräckkungen från Danmark har jag varken sett eller hört särskilt mycket av innan, men det krävdes bara en enda låt för att jag skulle bli hundra procent frälst i den onda kyrkan som är King Diamond.

Jag var nästan säker på att konserten skulle ge upphov till arga insändare i tidningarna och kanske även meddelanden på telefonsvararen tillhörande P1 från skräckslagna äldre damer och bekymrade föräldrar som fruktade för sina barns arma själar. Tänk er själva; ett sommaridylliskt grönan fullsmetat med turister, barnfamiljer och diverse semesterfirande flanörer med glassar i händerna invaderas plötsligt av tusentals svartklädda kufar som sektmässigt låter sig förtrollas av uppochnervända kors, bilder på ondskefulla djävulsgetter, förlösandet av hin håles avkommor, brännandet av häxor och annan tillbörlig satanism ackompanjerat av King Diamonds säregna fallsettsång blandad med härliga avgrundsvrål. Obetalbart.

Världen har visst förändrats, för det är tydligen ok att vara skojsatanist nuförtiden. Jag är nästan besviken.

Showen, och det var verkligen show i ordets rätta bemärkelse, inleddes med dagens låt, The Candle. Den definierar stämningen som rådde hela spelningen igenom. Rysligt härligt. Fyra getskallar av fem blir betyget. The Candle inledde inte bara den här konserten utan är även öppningslåten på King Diamonds debutalbum Fatal Portrait från 1986.

Imorgon bjuder jag på bilder från och en sammanfattning av festivalen Skogsröjet som gick av stapeln i Rejmyre i helgen. Missa inte.