Det är rätt givet vad dagens blogginlägg handlar om. En av mina största och tidigaste idoler fyller nämligen år idag! 51 stycken faktiskt. Jag pratar förstås om Yngwie Malmsteen, förlåt Yngwie J Malmsteen. David St Hubbins (i Spinal Tap) uttyckte det kanske bäst: "Jag gillar att han skriver Yngwie J Malmsteen på sina album - så att man inte tar miste på honom och alla andra Yngwie Malmsteen i branschen."
Det är också viktigt att inte blanda ihop Yngwie Malmsteen med Yngwie Mjausteen, som är en katt tillhörande ett amerikanskt fan.
Jag är inte så besatt av Yngwie som man kan tro, och vissa skulle nog inte ens tillåta att jag kallar mig själv för Yngwie-fan. Jag slutade ju lyssna på honom när hans band Rising Force släppte Fire and Ice 1992. Det var några år sen! Grejen med Yngwie är att han är min första riktiga hårdrocksidol. Han lärde mig (via moster grammofon förstås) att älska elgitarrer. Mina föräldrar var inte lika övertygade om Yngwies storhet, åtminstone inte i vårt hem. Han fick gärna vara stor någon helt annanstans. I USA till exempel.
Eclipse, Odyssey, Marching Out och Trilogy cementerade sin plats i mitt mentala hårdrocksarkiv för sisådär 20 år sedan, och de var några av mina första skivor (efter bland annat Klasse Möllberg i Smurfland - det svarta fåret i min samling). I takt med att jag upptäckte andra band hamnade de tråkigt nog alltmer i skymundan och var till slut bara en parentes. Det är först för något år sedan som jag återupptog mitt Yngwielyssnande, och tada - alla låtar och texter fanns kvar i minnet. Det var som att komma hem.
Dagens låt heter I Am A Viking och är mäktig och tung som Poseidon på Avenyn, precis som Yngwie själv. Det kan vara så att han syftar på sig själv eftersom hans namn är ett gammalt vikinganamn. Låten finns med på Marching Out som är ett ruskigt bra album och även innehåller de grymma låtarna Don´t Let It End och Anguish And Fear. Sången står Jeff Scott Soto för. Han gör en riktigt bra insats på Rising Force och Marching Out, men det gör även Mark Boals på Trilogy, Joe Lynn Turner på Odyssey och Göran Edman på Eclipse. Efter det kan man lägga till ytterligare fem sångare. Utan att överdriva har Yngwie Malmsteens Rising Force bytt musiker ungefär lika ofta som Färjestad byter spelare under en SM-final.
Idag stod valet faktiskt mellan I Am A Viking och Rising Force, som är en sån där hyperenergisk låt som gör att man vill börja med kickboxning eller springa milen jävligt snabbt. Jag borde lyssna på den oftare. Låten Rising Force finns inte med på albumet Rising Force som man kan tro, utan på Odyssey. Varför göra det enkelt.
Om man vill förvirra hjärnan lite till kan man lyssna på Yngwies cover på Ozzy Osbournes Mr Crowley, med Tim Ripper Owens (ex Judas Priest) på sång. Det blir fel på så många olika nivåer att det i slutet av låten faktiskt känns rätt. Det blir mer Ripper Owens imorgon. Gud så spännande, missa inte det.
Nu höjer vi glasen och utbringar en skål till Yngwie. Ja må han leva!
måndag 30 juni 2014
fredag 27 juni 2014
Fredagsmys
Det pågår tydligen någon sorts sportevenemang just nu. I en galax långt, långt borta. I det här hushållet används dock tv:n till andra saker än att titta på vuxna män som jagar bollar, kastar sig i gräset och - när blodsockret blir alltför lågt - gnager på varandra.
Idag är det fredagsmys med vinylspelaren, så tv-bänken har förvandlats till altare av den stilsäkra sambon. Riktigt fin stämning med levande ljus, doom metal och, bäst av allt, ingen reklam*!
*Förutom för ett visst episkt doom metalband...
Tänk på döden
Jag tror inte att jag är onormalt morbid. Jag har förvisso ganska svart humor stundtals, men det är ju inte extremt på något sätt. Ändå har jag gång efter annan skrivit om döda rockstjärnor, vad de dog av och hur gamla de var när de kastade in handduken (läs: kastade upp och drunknade i spriten). Det bara blir så. Döda rockstjärnor är ett tacksamt ämne. Det finns så många att välja på.
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
- Göra en seriös intervju med Gehennah
- Få mitt bästisfoto med Bobby Liebling signerat av densamme
- Doomdansa med Leif Edling i Candlemass
- Träffa Joey Di Maio igen och få en puss på den andra kinden med
- Laga vegansk mat med Geezer Butler, i hans hem
- Framföra Poison med Alice Cooper på en karaokebar
- Hänga med en odöd Lemmy i en av sofforna på Rainbow bar och peka finger åt folk
- Ringa Ronnie James Dio på den andra sidan
- Resa tillbaka i tiden och vara den första som skriver en bok om Yngwie Malmsteen
onsdag 25 juni 2014
Ormen i paradiset
Inatt drömde jag om ormar. Igen. Jag gör det titt som tätt. Om någon vet vad det betyder får ni gärna höra av er. Det var skallerormar denna gången, om det har någon betydelse. Förra gången var det en variant som kramas. En annan gång var det små, små giftormar som hoppade efter mig, och det hjälpte inte att jag klättrade upp på diskbänken i köket. De små jävlarna nådde mig ändå. Många var de också.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
söndag 22 juni 2014
Dracula versus Dickens
Steget kan tyckas långt mellan Rob Zombie och Uriah Heep. Det är det egentligen också. Min huvudsakliga koppling är att de spela samtidigt på Sweden Rock i år. Utöver det har de likheten att båda banden låter fantastiskt bra live, men när man sätter sig hemma och lyssnar tröttnar man ganska snabbt.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
lördag 21 juni 2014
Sågad av Zappa
God fortsättning på midsommarhelgen! Jag vet inte om det är så man säger, men ni förstår vad jag menar.
I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.
Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.
Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.
"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig
"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.
Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg.
I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.
Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.
Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.
"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig
"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.
Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg.
torsdag 19 juni 2014
Dagens Ted
Jag brukar alltid skriva att jag har hittat ditten och datten av en slump. Det är bara delvis sant idag. Jag letade faktiskt efter ett citat, men inte av Ted Nugent. Han är bara så underbart befriad från både verkligheten och all typ av ödmjukhet att jag inte kan låta bli att citera honom.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)