Bilder av PAIN

Det blev så många grymma bilder från spelningen med Pain att det fick bli ett eget inlägg.

The Same Old F-cking SOOOONG!

No Pain No Gain (inget gig ingen lön, typ)

Nerkylning av publik medelst hårslängande

Nu känner jag demonerna komma över mig! Tur jag har tvångströja.



För varje dag som gått, jag strängarna har smekt. Och glada melodier på gitarren fram jag lekt. På min gitarr, på min gitarr.

SHUT YOUR MOUTH! Damnit.

Peter Tägtgren eller Christopher Walken? Vem vet.

Röjmyre by night

Under tre dagar i förra veckan förvandlade festivalen Skogsröjet lilla Rejmyre till Röjmyre, som en färsk vägskylt på väg in i samhället förkunnade. Den egentliga festivalen ägde rum under fredagen och lördagen, men festivalområdet tjuvstartade redan under torsdagskvällen. Det blev inget besök för mig då, eftersom det tar en hel evighet att korsa landet med ett litet hus på hjul släpandes efter bilen. Innan campingen/åkern/djungeln var korsad, vagnen inbackad och stödhjulen nervevade var det långt efter läggdags även för en nattuggla som undertecknad. Mat och sömn blev det således.

Ett nytt, spännande inslag i festivallivet var att min kära hund var med. Med anledning av detta ställde vi vagnen så långt bort från området (och även bajamajorna visade det sig) som möjligt på den för camping avsedda åkern. Detta innebar ett jävelusiskt pulsande i knähögt gräs varje gång naturen kallade och när man skulle bege sig till eller från festivalområdet. Allt knallande utfördes dessutom i skitdåliga skor så jag har pinsamt nog både träningsvärk och annan värk. Nåväl, det gick trots allt riktigt bra med kombinerat festival-, camping- och hundliv. Hon verkade faktiskt ganska nöjd, och jag hann se de flesta banden jag ville se.

Ville du nåt?

Det är härligt att ett så litet samhälle som Rejmyre kan husera en hårdrocksfestival av den här kalibern. Fredagens headline var ingen mindre än Megadeth! På Skogsröjet spelade de för ungefär 4000 personer, och på lördagen spelade de i Wacken som har ca 80 000 besökare. Snacka om kontraster. Det är hedervärt av Dave Mustaine att vilja stötta även mindre festivaler.

Det blev inget Megadeth för mig. Jag nöjde mig med att beskåda Pain, Alestorm och Unisonic, och det var det senaste bandet som var allra vassast. Kai Hansen och Michael Kiske tillsammans kan ju inte vara annat än fantastiskt. Jag undrar bara vad de tycker om att ha ett nytt band och sen vill publiken (inklusive jag själv) ändå helst höra Helloweenlåtar. I alla fall om man går efter den kaosartade glädje som bröt ut när March of Time och I Want Out spelades. Aldrig har mina tår blivit trampade på så många gånger på så kort tid, om man bortser från under den moshpit som jag ofrivilligt åkte med i en stund på Pain-spelningen några timmar tidigare. Det var ett stort ögonblick att äntligen får höra dessa Helloween-klassiker med rätt sångare!

Mer action än så här blev det inte på scenen, men sjunga kan han Kiske

 

Nej vi är inte Olsen Brothers

Pain var en efterlängtad spelning för min del, och det var rejält röjigt och tungt. Bäst av allt var förstås The Same Old Song och Shut Your Mouth. Inget kunde dock rå på Kai Hansen, som regerade även under lördagen då hans Gamma Ray bjöd på en rent otrolig spelglädje. Konsertens höjdpunkt var när han återigen spelade I want out med ett långt, improviserat (?) reggaeparti som fick hela publiken att jubla och sjunga med.

Kungen av Rejmyre

Även om Gamma Ray gjorde det grymmaste gigget var det ändå ganska jämnt därefter. Steel Panther gjorde den bästa spelningen av de tre gånger jag har sett dom (även om jag så himla gärna vill säga att de var bäst på Sunset Strip i april...) och bjöd på fler låtar än trams och dessutom rätt många gapskratt. Att jag fick träffa bandet , även om det bara var en kort stund på deras signering, blev hela helgens höjdpunkt. I vanlig ordning saknades det något att signera. Brösten är alldeles för klyschigt, vilket dock inte stoppade 95 % av de andra brudarna i kön, så sambon föreslog fodret på min handväska. Jag sågade hans ide ganska ordentligt tills jag insåg att det nog vore rätt coolt att bära runt på Steel Panther varje dag. Så blev det. De var supertrevliga och jag har nu en liten crush på Satchel, som förövrigt betyder axelväska. Vilket sammanträffande.   

Hur coolt är inte detta? Jämt gôrcoolt! (min mentala ålder är ca 14 år)

Eftersom hunden behövde lite sällskap fick jag avstå Hardcore Superstar, förutom sista låten. Då var jag tillbaka och kunde därmed se festivalens allra sista spelning. Stackars Långfinger fick den otacksamma tiden 01:05-01:45. Dessutom började det regna. På riktigt. Inget duggande alltså. Vi som var där var i alla fall extremt nöjda. Inga svänger med sån inlevelse som dessa talangfulla göteborgare. Jocke Berg verkar tycka detsamma, för han stod vid scenkanten och diggade hårt under hela spelningen. Jag pratade med gitarristen tidigare på kvällen och berättade att jag och sambon var på deras releasefest på vår första dejt. En väldigt bra spelning alltså, och två för alltid hängivna fans.

Tack Röjmyre - jag kommer tillbaka nästa år på tioårskalaset.

Tillfälligt avbrott med konsertinslag

Det har varit stopp i bloggandet ett tag. Jag drabbades nämligen hårt och skoningslöst av SEMESTER. Det har snart gått över nu som tur är...

Nä skämt åsido, det är väl skönt att man kan bli fullkomligt befriad från datorer en stund. Jo visst, man bär konstant med sig en dator i form av en ajfån, men det är alldeles för krångligt att skriva på den.

De senaste veckorna har varit alldeles fullknökade med roliga äventyr. Vissa av dom var i allra högsta grad kopplade till hårdrock. Den 25e juli var vi till exempel och tittade på den levande legenden King Diamond på Gröna Lund. Skräckkungen från Danmark har jag varken sett eller hört särskilt mycket av innan, men det krävdes bara en enda låt för att jag skulle bli hundra procent frälst i den onda kyrkan som är King Diamond.

Jag var nästan säker på att konserten skulle ge upphov till arga insändare i tidningarna och kanske även meddelanden på telefonsvararen tillhörande P1 från skräckslagna äldre damer och bekymrade föräldrar som fruktade för sina barns arma själar. Tänk er själva; ett sommaridylliskt grönan fullsmetat med turister, barnfamiljer och diverse semesterfirande flanörer med glassar i händerna invaderas plötsligt av tusentals svartklädda kufar som sektmässigt låter sig förtrollas av uppochnervända kors, bilder på ondskefulla djävulsgetter, förlösandet av hin håles avkommor, brännandet av häxor och annan tillbörlig satanism ackompanjerat av King Diamonds säregna fallsettsång blandad med härliga avgrundsvrål. Obetalbart.

Världen har visst förändrats, för det är tydligen ok att vara skojsatanist nuförtiden. Jag är nästan besviken.

Showen, och det var verkligen show i ordets rätta bemärkelse, inleddes med dagens låt, The Candle. Den definierar stämningen som rådde hela spelningen igenom. Rysligt härligt. Fyra getskallar av fem blir betyget. The Candle inledde inte bara den här konserten utan är även öppningslåten på King Diamonds debutalbum Fatal Portrait från 1986.

Imorgon bjuder jag på bilder från och en sammanfattning av festivalen Skogsröjet som gick av stapeln i Rejmyre i helgen. Missa inte.

Synd och skam

Dagens låt blev faktiskt ytterligare en cover som jag tycker är bra. De är fler än jag trodde... Idag är det Pet Shop Boys jättehit It´s a Sin som tolkas av de tyska power metalgudarna Gamma Ray. Tänk att synthpop gör sig så bra med galoppgitarrer!

Modern retro

Idag blir det en otippad kombination av sextiotalspop och industrimetal när Pain, a.k.a Peter Tägtgren, gör sin egen tolkning av Beatleslåten Eleanor Rigby. The Beatles är bra och Pain är bra. Enligt grundläggande matematik blir även resultatet bra. Jag tycker att det låter helt ok.

Jag har haft med en Painlåt tidigare, Shut Your Mouth, och den här låten är med på samma album; Nothing Remains the Same från 2002. Fantastiskt bra. Peter Tägtgren, som även är grundare av, sångare och gitarrist i grymma bandet Hypocrisy, är något av ett musikalist geni för att inte säga arbetsnarkoman. På Pains album sjunger han, spelar alla instrument och producerar. Han producerar även skivor för en hel drös andra band som Children of Bodom, Sabaton och Dark Funeral i sin egen studio. Jag önskar att jag hade en promille av hans talang. Det hade ju varit fullt tillräckligt för att vara med i nån sorts musikdokusåpa på tv... Eller, som jag hade gjort, starta ett jävligt grymt band.

Jag har inte bestämt mig än om jag ska åka på Skogsröjet, som är en tvådagarsfestival i Rejmyre första helgen i augusti. Om jag åker dit är det först och främst för att se Pain. Jag har sett Hypocrisy tidigare och det var en närmast religiös upplevelse, vilket är lite ironiskt med tanke på att deras tidiga texter var ganska antireligiösa. Det var innan Peter blev bortförd av utomjordingar och började skriva om ufon och rymdvarelser. Jag förutsätter att Pain är minst lika bra live som Hypocrisy, fastän jag egentligen föredrar Hypocrisys death metal före industrimetal a´la Pain.

Den som lever får se.

More cowbell

Ibland känner man sig som ett riktigt original och ibland som en blek kopia. Frågan är vad som är värst... Nä det är väl klart att man ska vara sig själv, hur udda man än råkar vara. Det går även hand i hand med min syn på covers, som ni vet. Don´t go there! Kom med nåt eget istället.

Ändå fick jag för mig att ha en cover-vecka, dvs en hel vecka med allt annat än originalartister. Frågan är om jag ska välja bra covers (för de finns ju faktiskt) eller riktigt dåliga. Jag får fundera lite, men idag kör jag en bra. Candlemass är alltid bra.

Skivknaster

Sambon frågade mig i helgen varför jag inte har berättat att det finns en skivaffär i Karlstad. Ärligt talat visste jag faktiskt inte att den fanns kvar, skivaffären han pratade om. Jag blev desto gladare när jag fick reda på att den gjorde det. Det är förstås Knastret jag pratar om.

Under helgens Karlstadbesök blev det förstås en tur dit; den första på ungefär 15 år! Det var lite som att resa tillbaka i tiden. Först var jag lite fundersam på om butiken verkligen fanns kvar, för de har byggt upp ett hus framför gården där ingången ligger och den syns inte längre från gatan, men jodå där låg den allt. När jag gick in under det låga taket och nerför den smala, slingrande trappan till källarplanet där skivaffären ligger kändes det som att det var igår jag gick där senast. Magiskt.

Själva butiken verkade inte ha ändrats över huvud taget utöver några nya tidningsurklipp på väggarna, ägaren var sig lik (om än lite äldre) och plastpåsarna ser precis ut som förr. Varför ändra på ett vinnande koncept? Hela vår värld ändrar sig konstant men på enstaka platser står tiden stilla. Visst känns det lite betryggande med såna ställen? Det tycker åtminstone jag.

 

Smygreklam!

Visst ja, det blev några skivor också. Bara cd den här gången för det är så fullt i lp-hyllan hemma.

Idag har jag valt en låt som jag verkligen älskade på den gamla goda tiden när jag brukade hänga på Knastret. Det gör jag fortfarande. Judas Priest tröttnar man inte på i första taget.