Vissa dagar är väldigt mycket bättre än alla andra. Idag har varit en sån dag, och det är egentligen inte av någon särskild anledning. Har väl helt enkelt haft ett förbaskat bra soundrack.
Det är mycket Bigelf i lurarna nu, för de spelar här i Göteborg på fredag. Jag kan knappt bärga mig! Ända sedan jag hörde dom för första gången har sett fram emot att få se en livs levande Damon Fox spela skiten ur en mellotron. Det är något som hittills har saknat mig, och det känns fantastiskt bra att det äntligen blir ändring på det.
Precis som Saint Vitus spelar Bigelf på Sticky Fingers top floor. Det är ett av de bästa spelställena i stan, för man kan stå längst framme vid scenen utan att behöva brottas med tusen andra. Man vet att det är lagom långt till scenen när man kan se näshåren på trummisen. Hoppas bara att Damon inte gör en Wino... Då blir jag en djupt olycklig människa.
Progressiv rock njuts bäst i lagom stora doser, så av ren självbevarelsedrift (innan jag börjar lyssna efter sirener och rymdvarelser) slänger jag in lite Mötley med jämna mellanrum. Båda banden är från Los Angeles, så det skär sig inte alls. Red Hot har spelats ett tjugotal gånger idag, och minst lika många gånger igår. Visst är den grym? Det känns overkligt att det är över 30 år sedan det här albumet kom ut, men så är det tydligen. Jag tycker att det har åldrats med värdighet. Det gäller dessvärre inte för Mick Mars, men till hans försvar hade nog vem som helst åldrats i förtid av att turnera med Nikki Sixx.
tisdag 18 november 2014
söndag 16 november 2014
Dagens ungdom
Jag blir alltmer säker på att jorden är på väg att gå under, och det är inte enbart på grund av hur vi exploaterar och misshandel den. Människan som art verkar nämligen ha blivit sjuk på riktigt. Jag har vid flera tillfällen hört att det är fler som ansöker till Paradise Hotel än till lärarhögskolan. Jag hoppas att det är ett skämt, men jag tror att det faktiskt är så tragiskt. Nuförtiden är det tydligen ett karriärdrag att visa sig full och naken i tv. Helst på samma gång.
Jag sätter alla mina sparpengar på att jag skulle få minst tusen gånger så många läsare om jag började lägga upp nakenbilder på mig själv. Sen skulle jag garanterat få bli programledare, spela in en kass poplåt och ge ut en bok om min uppväxt. Ledsen att behöva göra er besvikna. Det kommer inte att hända. Istället sitter jag här och funderar på vad som hände med det gamla hederliga sättet att bli känd och respekterad för att man var bra på något. Nä, vem är jag att döma. Var och en får bli salig på sitt eget vis.
Dagens låttitel är en ren slump och har ingenting med min dystra världsbild att göra.
Jag sätter alla mina sparpengar på att jag skulle få minst tusen gånger så många läsare om jag började lägga upp nakenbilder på mig själv. Sen skulle jag garanterat få bli programledare, spela in en kass poplåt och ge ut en bok om min uppväxt. Ledsen att behöva göra er besvikna. Det kommer inte att hända. Istället sitter jag här och funderar på vad som hände med det gamla hederliga sättet att bli känd och respekterad för att man var bra på något. Nä, vem är jag att döma. Var och en får bli salig på sitt eget vis.
Dagens låttitel är en ren slump och har ingenting med min dystra världsbild att göra.
torsdag 13 november 2014
Help! I need somebody...
Det är aldrig tyst i mitt huvud, och det beror inte enbart på tinnitus. Varje morgon när jag vaknar snurrar det en låt därinne. Mitt undermedvetna har kört igång en slumpgenerator, för det är olika låtar hela tiden. Precis som i verkliga livet. Ibland vaknar jag upp till nåt trallvänligt, men det kan lika gärna vara nåt riktigt tungt och jävligt. Det är bara att hålla tummarna för att jag vaknar till nåt bra. Det är synd att det bara är befintliga låtar som mal runt, för annars kunde jag ha blivit en extremt produktiv låtskrivare. Jag hade inte ens behövt ta droger.
Sedan fortsätter det på det viset hela dagen. Det är alltid ett soundtrack som snurrar, men jag antar att det är bättre än att höra röster. Den interna musiken försvinner bara genom att lyssna på annan, högre musik. Å andra sidan kan det vara praktiskt att ha huvudet fullt med låtar. Annars blir det som den gången jag körde bil ensam mellan Karlstad och Göteborg med trasig bilstereo, och det enda jag kunde komma på att sjunga var chalmersvisor och Alice Coopers Poison. I 25 mil. Det var ändå bättre än att det var helt tyst i bilen.
Bara för att man är knepig behöver det inte betyda att man är galen.
Sedan fortsätter det på det viset hela dagen. Det är alltid ett soundtrack som snurrar, men jag antar att det är bättre än att höra röster. Den interna musiken försvinner bara genom att lyssna på annan, högre musik. Å andra sidan kan det vara praktiskt att ha huvudet fullt med låtar. Annars blir det som den gången jag körde bil ensam mellan Karlstad och Göteborg med trasig bilstereo, och det enda jag kunde komma på att sjunga var chalmersvisor och Alice Coopers Poison. I 25 mil. Det var ändå bättre än att det var helt tyst i bilen.
Bara för att man är knepig behöver det inte betyda att man är galen.
onsdag 12 november 2014
Var f-n är Wino?
Igår spelade det amerikanska doommetalbandet Saint Vitus på Sticky Fingers topfloor här i Göteborg. Det var en historisk kväll av flera anledningar. Först och främst är det bandets 35-årsjubileum i år. Den andra anledningen var kanske lite okonventionell.
Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.
På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?
Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.
Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"
Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.
Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.
Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.
Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.
Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.
Blazing drumsticks!
Igår möttes vi nämligen av en lapp på entrédörren till Sticky, men det dystra meddelandet att kvällens spelning skulle genomföras utan Wino. Intressant. Saint Vitus utan Wino kan kanske jämföras med Black Sabbath utan Ozzy.
På Wikipedia kallas Scott "Wino" Weinrich för bandets sporadiske sångare, eftersom han inte varit med från början och dessutom lämnat bandet två gånger för att sedan komma tillbaka. Vem hade trott att det även gällde liveframträdanden?
Jag undrade genast hur många som hade vänt i dörren, men det visade sig inte vara särskilt många. Vitusfans verkar vara en trogen skara. Jag till de som tycker att den ursprungliga sångaren Scott Reagers är bättre än Wino, och var därför inte lika besviken som många andra när han inte dök upp. Men var var karln?
Den ofrivilliga trion som tog plats på scenen bestod av gitarristen Mr Bandana, eller Dave Chandler som han heter egentligen, som tillsammans med basisten Mark Adams grundade bandet i Los Angeles 1978. Trumstockarna svingas sedan 2009 av Henry Vasques. Igår kväll spelade dom dock under sina nya alter egon Bitter, Bittrare och Bittrast.
Mr Bandana höll inte inne med sitt förakt när han informerade publiken vad som hade hänt.
"Wino is in jail in Norway, for trafficking drugs! AND THAT´S WHERE HE CAN FUCKING SIT!"
Sedan tog han utan krusiduller över rollen som frontman, och gjorde ett hyfsat bra jobb med tanke på omständigheterna. Hans röst är mer punk än doom, men alla var nöjda och glada. Vi i publiken var förstås glada att de inte hade ställt in, vilket de flesta andra band säkerligen skulle ha gjort. Nöjdast var ändå Saint Vitus med att publiken inte svek dom. De kunde inte med ord beskriva hur tacksamma de var, och turades om med att berätta hur förbannade de var på Wino. Jag har aldrig hört så mycket uppriktigt skitsnack på en konsert förut. Det var underbart.
Efter att de hade avrundat spelningen började publiken skrika efter mer. Till sist kom bandets manager upp på scenen. Han tackade publiken, beklagade sig lite mer över Wino och ropade sedan ut bandet för att köra ännu en låt. Det var tydligt att de inte hade haft några planer på det, för det dröjde en bra stund innan de hade mobiliserat sig. Trummisen förklarade med ett garv att han hade varit på väg in i duschen när de skrek på honom att komma tillbaka. All heder.
Kvällens musikaliska höjdpunkt: Born Too Late, och att de körde extranumret Saint Vitus.
Kvällens verkliga höjdpunkt: Efter sista låten skakade gitarristen hand med oss längst fram i publiken, och när han kom till mig gick han ner på knä och kysste mig på handen. En stund senare var han på väg till baren och jag och många andra ville tacka honom för att de inte ställde in spelningen. Då fick jag handkyss nummer två. Sambon undrade om han skulle börja oroa sig.
Klart han ska, Dave Chandler är en regelrätt hunk! Se själva.
Ok, lite väl gammal kanske.
Inte heller purung. Grym bas dock.
Blazing drumsticks!
(Går)dagens lärdom: DON´T DO DRUGS, PEOPLE!
Extranumret från igår får bli huvudnumret idag.
tisdag 4 november 2014
Legendarisk adrenalinkick
Som om min längtan efter Strip-klubbar (dvs Sunset Strip, inbilla er inget annat) inte är stor nog får den en extra skjuts av videon till Kickstart My Heart. Den är inspelad på The Whiskey a Go Go 1989, där Mötley Crüe tjuvstartade den kommande Dr Feelgoodturnén. Tänk om man hade fått vara där då. Det hade förstås underlättat en smula om jag hade varit äldre än nio år och därmed fått komma in.
För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.
Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!
Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...
...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.
För några veckor sedan råkade jag läsa en helgbilaga tillhörande av av våra kvalitativa kvällstidningar. Däri fanns en intervju med en av deltagatrna i Idol, som berättade hur mycket hon önskade att hon hade varit ung på 90-talet så att hon hade kunnat få vara med och uppleva legendariska band som Broder Daniel.
Hm.
Tanke nr 1. Var inte 90-talet alldeles nyss??
Tanke nr 2. Jag hade kunnat ge ett av mina fingrar för att få se Mötley Crüe på the Whiskey -89, men så är det också ett band som (i min insnöade värld) är värt att kalla legendariskt i ett lite vidare sammanhang.
Även om det inte sker under det bekymmerslösa 80-talet på en av världens mest omtalade klubbar, fylld till bristningsgränsen med män i smink och kvinnokläder och groupies i nästan inga kläder alls, blir det ändå historiskt nästa sommar då Mötley spelar på Sweden Rock Festival. Det är så dags att se dom då, eftersom de säger att detta blir deras avskedsturné. Spelningen på SRF är den enda i Skandinavien. Får inte missas!
Tills dess har jag att göra. Höst och vinter = boksäsong. Har snart läst ut Nikki Sixx´s Heroin Diaries som är en av de mest beroendeframkallande böcker jag har läst. Det är nästan omöjligt att lägga ifrån sig den...
...men jag tar en paus för dagens inslag av självplågeri.
torsdag 30 oktober 2014
Hollywood Hills Forever
Jag har grym Los Angelesabstinens och har haft det i flera veckor nu. Sitter varje dag och kollar på mina bilder från House of Blues och är allmänt avundsjuk på alla som bor i närheten och kan slinka in och kolla spännande spelningar alla dagar i veckan. Om det inte är nåt hett på HoB kan man ju alltid knalla vidare nedför gatan. Marilyn Manson spelar exempelvis på the Roxy imorgon, och den 10:e november spelar Sabaton på the Whiskey!
Om jag vore rik skulle jag köpa mig ett hus i Hollywood Hills, precis ovanför the Strip. Det behövde inte vara särskilt stort; 300-400 kvadrat skulle räcka, och det måste finnas en shysst uteplats med en sån där cool infinitypool som alla verkar ha... Bara att börja spara alltså. Kanske vore det en bättre idé att börja i andra änden, nämligen att dra in mer pengar. Om någon förresten skulle råka vara intresserad av att ge ut en skitintressant bok som jag håller på och skriver får ni gärna höra av er. Jag kan tyvärr inte avslöja några detaljer än, men det kommer att bli en kioskvältare! Det är bra med en positiv attityd har jag hört. Nej, den handlar inte om Yngwie Malmsteen.
Eftersom det var Steel Panther som jag hade nöjet att få uppleva på House of Blues har de förstås blivit en betydande del av min arsenal av abstinensdämpande medel. Detta leder mig, som av en ren slump, in på dagens låt. Den heter All The Same och kom ut för tio år sedan. Det är så länge sen att det fortfarande fanns riktiga skivaffärer. Killarna bakom skivan, med samma namn som låten, kallade sig för The Thornbirds.
Bandet består/bestod (är något osäker på deras status) av ena halvan av Steel Panther plus två snubbar som jag aldrig har träffat. Russ Parrish (a.k.a Satchel) stod för den sköna sången samt gitarrspelandet och Darren Leader (Stix Zadinia) satt precis som nu bakom sina trummor. Jag skulle inte kalla musiken för hårdrock, men bra är det. Dagens dänga har fastnat som klister i mitt huvud. Skivan innehåller också några riktiga pärlor som är lite mer åt det alternativa/poppiga/snyftiga hållet. Cocaine And Caviar, Lie To Me och Best Friend Kay har blivit riktiga favoriter. Om man, som jag, fastnar stenhårt och omedelbums vill införskaffa skivan finns den att köpa här, och förmodligen bara här: http://www.thethornbirds.net/. Åh vad jag hade älskat det här bandet när jag var en melankolisk tonåring!
Vem försöker jag lura? Jag är fortfarande en melankolisk tonåring innerst inne. Jag har bara blivit lite äldre på utsidan. It´s all the same to me.
Eftersom det var Steel Panther som jag hade nöjet att få uppleva på House of Blues har de förstås blivit en betydande del av min arsenal av abstinensdämpande medel. Detta leder mig, som av en ren slump, in på dagens låt. Den heter All The Same och kom ut för tio år sedan. Det är så länge sen att det fortfarande fanns riktiga skivaffärer. Killarna bakom skivan, med samma namn som låten, kallade sig för The Thornbirds.
Bandet består/bestod (är något osäker på deras status) av ena halvan av Steel Panther plus två snubbar som jag aldrig har träffat. Russ Parrish (a.k.a Satchel) stod för den sköna sången samt gitarrspelandet och Darren Leader (Stix Zadinia) satt precis som nu bakom sina trummor. Jag skulle inte kalla musiken för hårdrock, men bra är det. Dagens dänga har fastnat som klister i mitt huvud. Skivan innehåller också några riktiga pärlor som är lite mer åt det alternativa/poppiga/snyftiga hållet. Cocaine And Caviar, Lie To Me och Best Friend Kay har blivit riktiga favoriter. Om man, som jag, fastnar stenhårt och omedelbums vill införskaffa skivan finns den att köpa här, och förmodligen bara här: http://www.thethornbirds.net/. Åh vad jag hade älskat det här bandet när jag var en melankolisk tonåring!
Vem försöker jag lura? Jag är fortfarande en melankolisk tonåring innerst inne. Jag har bara blivit lite äldre på utsidan. It´s all the same to me.
onsdag 22 oktober 2014
Plötsligt syraangrepp
Jag har en viss hatkärlek till kollektivtrafik. Och folk, visar det sig. Nuförtiden har jag lyxen att kunna åka spårvagn till jobbet, och det är ju fantastiskt skönt att inte behöva brottas med alla idioter i trafiken varje dag. Dessvärre verkar dumhet finnas i överflöd även på publika transportmedel.
När jag pluggade på Chalmers brukade lärarna säga att matematiken finns överallt och kan förklara precis allt. Jag tyckte nog att de var lagom insnöade och kanske också fulla av hybris, men har nu börjat inse att de hade rätt. Ett räkneexempel från verkligheten i Sverige, idag: om de som ska gå på spårvagnen vid varje hållplats blockerar folk från att gå av vagnen, hur stor är sannolikheten att vagnen kommer i tid? Bonusfråga: beräkna graden av irritation hos de som inte kan kliva av!
Även Västtrafik gör sitt för vetenskapen, och igår bidrog de med följande tankenöt: om det krävs tre vagnar för att få plats med alla som åker på en viss avgångstid, hur mycket trängsel kan vi då skapa genom att bara skicka en? Även om man inte orkar räkna på det inser man att svaret går mot oändligheten. Livet blir förstås mycket mer intressant när man får klättra över sina medmänniskor för att komma av. Det är kanske det som kallas integration? Om inte annat är det definitivt det som kallas smittspridning.
Trängsel och virus är svårt att skydda sig mot, men mot allt gapande i mobiltelefoner och annat dumt prat finns det åtminstone hörlurar. Jag kan inte åka vare sig buss, spårvagn eller tåg om jag inte har möjlighet att skärma av mig från omvärlden. Jag får eksem. Osocial? Det är mitt andranamn.
Idag lyckades jag faktiskt få riktig feeling på väg till jobbet. Jag var så förlorad i den psykedeliska värld som kallas Uncle Acid and the Deadbeats att jag nästan glömde bort att gå av, och det var inte bättre när jag kom fram till kontoret. När jag trodde att jag var uppe på min våning (efter fyra svettiga trappor) insåg jag att det inte såg ut som det brukar. Jag var på våning fem. Här behövs ingen syra. Jag lever redan i det blå.
När jag pluggade på Chalmers brukade lärarna säga att matematiken finns överallt och kan förklara precis allt. Jag tyckte nog att de var lagom insnöade och kanske också fulla av hybris, men har nu börjat inse att de hade rätt. Ett räkneexempel från verkligheten i Sverige, idag: om de som ska gå på spårvagnen vid varje hållplats blockerar folk från att gå av vagnen, hur stor är sannolikheten att vagnen kommer i tid? Bonusfråga: beräkna graden av irritation hos de som inte kan kliva av!
Även Västtrafik gör sitt för vetenskapen, och igår bidrog de med följande tankenöt: om det krävs tre vagnar för att få plats med alla som åker på en viss avgångstid, hur mycket trängsel kan vi då skapa genom att bara skicka en? Även om man inte orkar räkna på det inser man att svaret går mot oändligheten. Livet blir förstås mycket mer intressant när man får klättra över sina medmänniskor för att komma av. Det är kanske det som kallas integration? Om inte annat är det definitivt det som kallas smittspridning.
Trängsel och virus är svårt att skydda sig mot, men mot allt gapande i mobiltelefoner och annat dumt prat finns det åtminstone hörlurar. Jag kan inte åka vare sig buss, spårvagn eller tåg om jag inte har möjlighet att skärma av mig från omvärlden. Jag får eksem. Osocial? Det är mitt andranamn.
Idag lyckades jag faktiskt få riktig feeling på väg till jobbet. Jag var så förlorad i den psykedeliska värld som kallas Uncle Acid and the Deadbeats att jag nästan glömde bort att gå av, och det var inte bättre när jag kom fram till kontoret. När jag trodde att jag var uppe på min våning (efter fyra svettiga trappor) insåg jag att det inte såg ut som det brukar. Jag var på våning fem. Här behövs ingen syra. Jag lever redan i det blå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)