Nördar vs kill screen

I min guidebok om västra Kanada tar man av någon anledning upp det inhemska bandet Rush med kommentaren "they´re so bad they´re almost good", vad det nu har med British Columbia och Canadian Rockies att göra. Rush är ju från Toronto. Jag tycker inte heller att det är en särskilt rättvis beskrivning. I den verkliga världen är Rush ett av Nordamerikas bäst säljande rockband, och deras scenshow på Sweden Rock för ett par år sedan var bland de häftigaste jag har sett.

Trots att jag föredrar Rushs tidigare alster (vissa saker var bättre på 70-talet) är jag helt såld på låten Tom Sawyer, som finns med på Moving Pictures från 1981. Den tilltalar nörden i mig, och av en händelse finns den med i favoritavsnittet av favoritspionkomediserien Chuck. Avsnittet heter till och med Chuck versus Tom Sawyer.

För att göra en lång historia kort måste huvudkaraktären Chuck rädda världen genom att hitta en kod som finns gömd i arkadspelet Missile Commands kill screen. Han misslyckas först, men när han ser alla dataspelsnördar som står och hejar på honom i sina Rush t-shirts kommer han på lösningen. När han tidigare i avsnittet träffade spelets skapare Morimoto berättade denne att de komplexa ekvationerna som måste lösas för att komma till spelets kill screen är baserade på "the music of the universe", dvs Tom Sawyer. Givetvis slutar det lyckligt och det blir inget tredje världskrig. Tacka Rush för det.

In your face, Lonely Planet!

Jag blir troligtvis inte bättre på Missile Command av att lyssna på den här låten, men det känns faktiskt som att jag är inuti ett dataspel. Dessutom är trumspelet strålande. Game on.

Smaken är som baken

Sambon var på nattklubb igår. Han kallade det studiebesök. Vi har samma uppfattning om den här typen av etablissemang. Jag har varit på just denna nattklubb en gång, högst ofrivilligt, och kände mig 200 år gammal. Halvnakna brudar och slemmiga killar i uppknäppta skjortor som fann tillfällig lycka i att gnida sig mot varandra till usel musik.

Jag och min kompis satt vid ett kletigt bord och tittade på denna freakshow och funderade på vad vi gjorde där, medan resten av sällskapet varvade det svettiga dansgolvet med att beställa hutlöst dyra drinkar i baren. Servicegraden och hastigheten med vilken man blev betjänad var direkt kopplat till ens yttre.

Mitt i denna misär hörde jag introt till Nirvanas "Smells Like Teen Spirit" och fick upp hoppet, bara för att sekunder senare tappa det igen. Nån hade helt fräckt snott introt och stoppat in det här och var i en skitdålig danslåt. Det är skottpengar på sånt! Jag tröttnade och gick hem.

Det fina med detta är att de andra som var på klubben förmodligen tyckte att de var på det grymmaste stället i världen. Själv hade jag hellre gjort en rotfyllning än att gå dit igen. Å andra sidan hade de här människorna förmodligen inte känt som jag gör när det gäller hårdrock. I min värld finns det ju inget bättre än att gå på en riktigt grym hårdrockskonsert, eller ännu hellre en festival, med tusentals svartklädda bröder och systrar, vilket säkert är ett helvete för den som hellre studsar upp och ner till housemusik i helvita kläder. Snacka om kontraster.

Om bara några veckor är det äntligen dags för Metallsvenskan i Örebro. Helloween, Saxon, Pentagram, Gehennah, Black Trip och The Kristet Utseende är några av de artister som jag absolut inte kommer att missa. Dessutom kommer Kreator; ett av banden som gör Tyskland till en av världens främsta hårdrocksnationer. Utifrån dagens filosofiska tema var den här låten ett givet val.

N.I.B

Det funkade! Mitt Grunge-uppror igår fungerade för idag sken solen igen. Tacka Soundgarden för det.

I vanliga fall brukar jag vilja lyssna på ösig och käck musik när det är ljust och varmt ute, men jag verkar vara ur fas med årstiderna. Jag har gått ner mig till knäna i ett mörkt och kletigt Black Sabbath-träsk och verkar inte komma därifrån hur mycket solen än skiner. Nåväl, det finns värre saker att råka ut för.

Varje gång jag hör låten Seether med gruppen Seether från plattan Seether fnyser jag lite och mumlar nåt om dålig fantasi, trots att låten är ok. Varje gång slår det mig också att låten Black Sabbath med gruppen Black Sabbath från plattan Black Sabbath är en av de bästa låtar jag vet. En av de bästa skivorna också. Jag har sagt det förut - inte kasta bäver i trähus.

Sabbath är de självklara kungarna av hårdrock, och är det något de kan, utöver att förmedla vilken stämning som råder i helvetet, är det att skapa grymma intron. The Wizard, War Pigs och Fairies Wear Boots är alla fantastiska, men just idag är favoriten Geezers basintro "Basically" till N.I.B. Jag kanske har koll på årstiderna trots allt. Den låten handlar ju faktiskt om att även Djävulen får vårkänslor.

My name is Lucifer, please take my hand.

Var är solen?

Jag är inte vän med vädret. Det bara regnar. Lägg av med det va! Nu är jag helt klart inne i grungevärlden, men jag har haft den här låten på hjärnan hela veckan. Det är regnets fel. Det regnar mycket i Seattle, som grungen kommer ifrån, så det hör liksom ihop. Soundgarden har för övrigt tagit sitt namn från en park där. Lite onödigt vetande idag igen.

Nu i maj är det exakt 20 år sedan Black Hole Sun kom ut som singel. Albumet Superunknown kom ut två månader tidigare. Jag minns det som att det var igår. Ett av mina konstigaste minnen från gymnasiet (inte grejen i sig, men att jag kommer ihåg det) är att vi satt och diskuterade den här videon på gymnasiet en gång i biologisalen, och min kompis Lina tyckte att den var så läskig. Jo, lite knepig är den allt. Det är i alla fall inte den här solen jag längtar efter.

Hår-rock

Vissa dagar vill mitt hår inte alls bete sig utan är bara en stor trasslig härva utan framtidshopp. Såna dagar önskar jag att jag hade ett lika fantastiskt hårsvall som min favorithår-rockare, tillika basist i Steel Panther, Lexxi Foxx. Kanske inte den bästa basisten i världen om man frågar övriga bandet, eller ens honom själv ("jag använder mest den här strängen, de andra är mest för att det ser coolt ut"), men den skönaste. Håret, som är 100 % äkta men inte hans eget, ligger perfekt och fladdrar sexigt i vinddraget från fläkten som alltid står bredvid på scenen. Det är lite Carola över det hela. Fast bättre.

Sexy and I know It

Jag är väldigt sugen på att skaffa en rosa skinnväst med nitar. Hur gulligt som helst, men den lila spegeln tar ändå priset. Det står t.o.m L F på den. Jag älskar folk med självdistans, särskilt när de spelar Death To All But Metal på en rosa bas med lila prickar.



The Pink Panther

Dagens skönaste klipp med världens skönaste basist. Spana särskilt in boken han läser i logen. Med detta önskar jag er en god kväll!

Minnenas television

Jag blev så lycklig när jag hittade det här klippet. Det påminde mig om en av de bästa konserter jag har varit på och en riktigt go gubbe, nämligen Joey DiMaio... 

DeMaio är basist i och en av grundarna av Manowar, ett band som ni vet ligger mig varmt om hjärtat trots deras akuta brist på självdistans. Tillsammans med Dio, Motorhead och Lionshare medverkade de på Monsters of the Millenium 1999. Lyckan var total när jag fick träffa bandet backstage efter deras konsert i Karlskoga. De kom direkt från duschen, hade på sig långa, svarta rockar och drog små kabinväskor efter sig. Man hade enkelt kunnat missta dem för stewarts på väg till nästa flygning.

Utöver DeMaio träffade jag även sångaren Eric Adams och gitarristen Karl Logan. De var supertrevliga, men DeMaio tog flest poäng när han gav mig en puss på kinden och skrev "You´re sexy" på mitt backstagepass. Det är svårt att greppa att han fyllde 60 år i mars. När jag såg Manowar var han ju värsta hunken, men det är ganska länge sen det var 1999 när jag tänker efter...

Klippet visar när DeMaio, Dio och Lemmy blir intervjuade i Söndagsöppet med anledning av Sverigeturnén. De två förstnämnda är rara gentlemän. Lemmy är som vanligt Lemmy.

Vintern rasat

Första maj idag! Sommaren är på ingång och vad kan passa bättre än motorcykelljud och bra rock´n´roll? Dagens låt Motorhead finns med på Motorheads egentliga debutalbum On Parole, som spelades in 1975-1976. Det släpptes dock inte förrän 1979.  Det album som kom ut först är istället Motorhead. Låten Motorhead finns givetvis med också på albumet Motorhead, fast i lite annan tappning. Lite rörigt, ja. Jag tycker att den ursprungliga versionen är bäst.

Iron Horse/Born to Lose, som är Lemmys tribute till sin forne rumskompis och dåvarande ledare för Londonkapitlet av världens mest kända motorcykelklubb, finns också med på båda albumen. Jag har läst någonstans att Lemmy är hedersmedlem i klubben, men det kan jag ha fått om bakaxeln. Vi har inte riktigt samma umgängeskretsar. Den enda mc-klubb som jag har haft någon sorts samröre med är Tors MC i Karlstad. Och MC Donalds.

Oavsett vilken klubb man är med i och vilka intressen man har så har hårdrock och motorcyklar alltid följts åt. Försök att räkna hur många skivor som har motorcyklar på omslaget, eller låtar som har inslag med motorcykelljud. Eller kom på nåt tuffare än att köra ut en rykande best på scenen. 

Jag tycker inte att det är tufft att halshugga djur eller att tända eld på sig själv. Det första är djurplågeri och det andra är bara dumt. Halford på en Harley vinner varje gång.