Det är rätt givet vad dagens blogginlägg handlar om. En av mina största och tidigaste idoler fyller nämligen år idag! 51 stycken faktiskt. Jag pratar förstås om Yngwie Malmsteen, förlåt Yngwie J Malmsteen. David St Hubbins (i Spinal Tap) uttyckte det kanske bäst: "Jag gillar att han skriver Yngwie J Malmsteen på sina album - så att man inte tar miste på honom och alla andra Yngwie Malmsteen i branschen."
Det är också viktigt att inte blanda ihop Yngwie Malmsteen med Yngwie Mjausteen, som är en katt tillhörande ett amerikanskt fan.
Jag är inte så besatt av Yngwie som man kan tro, och vissa skulle nog inte ens tillåta att jag kallar mig själv för Yngwie-fan. Jag slutade ju lyssna på honom när hans band Rising Force släppte Fire and Ice 1992. Det var några år sen! Grejen med Yngwie är att han är min första riktiga hårdrocksidol. Han lärde mig (via moster grammofon förstås) att älska elgitarrer. Mina föräldrar var inte lika övertygade om Yngwies storhet, åtminstone inte i vårt hem. Han fick gärna vara stor någon helt annanstans. I USA till exempel.
Eclipse, Odyssey, Marching Out och Trilogy cementerade sin plats i mitt mentala hårdrocksarkiv för sisådär 20 år sedan, och de var några av mina första skivor (efter bland annat Klasse Möllberg i Smurfland - det svarta fåret i min samling). I takt med att jag upptäckte andra band hamnade de tråkigt nog alltmer i skymundan och var till slut bara en parentes. Det är först för något år sedan som jag återupptog mitt Yngwielyssnande, och tada - alla låtar och texter fanns kvar i minnet. Det var som att komma hem.
Dagens låt heter I Am A Viking och är mäktig och tung som Poseidon på Avenyn, precis som Yngwie själv. Det kan vara så att han syftar på sig själv eftersom hans namn är ett gammalt vikinganamn. Låten finns med på Marching Out som är ett ruskigt bra album och även innehåller de grymma låtarna Don´t Let It End och Anguish And Fear. Sången står Jeff Scott Soto för. Han gör en riktigt bra insats på Rising Force och Marching Out, men det gör även Mark Boals på Trilogy, Joe Lynn Turner på Odyssey och Göran Edman på Eclipse. Efter det kan man lägga till ytterligare fem sångare. Utan att överdriva har Yngwie Malmsteens Rising Force bytt musiker ungefär lika ofta som Färjestad byter spelare under en SM-final.
Idag stod valet faktiskt mellan I Am A Viking och Rising Force, som är en sån där hyperenergisk låt som gör att man vill börja med kickboxning eller springa milen jävligt snabbt. Jag borde lyssna på den oftare. Låten Rising Force finns inte med på albumet Rising Force som man kan tro, utan på Odyssey. Varför göra det enkelt.
Om man vill förvirra hjärnan lite till kan man lyssna på Yngwies cover på Ozzy Osbournes Mr Crowley, med Tim Ripper Owens (ex Judas Priest) på sång. Det blir fel på så många olika nivåer att det i slutet av låten faktiskt känns rätt. Det blir mer Ripper Owens imorgon. Gud så spännande, missa inte det.
Nu höjer vi glasen och utbringar en skål till Yngwie. Ja må han leva!
måndag 30 juni 2014
fredag 27 juni 2014
Fredagsmys
Det pågår tydligen någon sorts sportevenemang just nu. I en galax långt, långt borta. I det här hushållet används dock tv:n till andra saker än att titta på vuxna män som jagar bollar, kastar sig i gräset och - när blodsockret blir alltför lågt - gnager på varandra.
Idag är det fredagsmys med vinylspelaren, så tv-bänken har förvandlats till altare av den stilsäkra sambon. Riktigt fin stämning med levande ljus, doom metal och, bäst av allt, ingen reklam*!
*Förutom för ett visst episkt doom metalband...
Tänk på döden
Jag tror inte att jag är onormalt morbid. Jag har förvisso ganska svart humor stundtals, men det är ju inte extremt på något sätt. Ändå har jag gång efter annan skrivit om döda rockstjärnor, vad de dog av och hur gamla de var när de kastade in handduken (läs: kastade upp och drunknade i spriten). Det bara blir så. Döda rockstjärnor är ett tacksamt ämne. Det finns så många att välja på.
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
- Göra en seriös intervju med Gehennah
- Få mitt bästisfoto med Bobby Liebling signerat av densamme
- Doomdansa med Leif Edling i Candlemass
- Träffa Joey Di Maio igen och få en puss på den andra kinden med
- Laga vegansk mat med Geezer Butler, i hans hem
- Framföra Poison med Alice Cooper på en karaokebar
- Hänga med en odöd Lemmy i en av sofforna på Rainbow bar och peka finger åt folk
- Ringa Ronnie James Dio på den andra sidan
- Resa tillbaka i tiden och vara den första som skriver en bok om Yngwie Malmsteen
onsdag 25 juni 2014
Ormen i paradiset
Inatt drömde jag om ormar. Igen. Jag gör det titt som tätt. Om någon vet vad det betyder får ni gärna höra av er. Det var skallerormar denna gången, om det har någon betydelse. Förra gången var det en variant som kramas. En annan gång var det små, små giftormar som hoppade efter mig, och det hjälpte inte att jag klättrade upp på diskbänken i köket. De små jävlarna nådde mig ändå. Många var de också.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
söndag 22 juni 2014
Dracula versus Dickens
Steget kan tyckas långt mellan Rob Zombie och Uriah Heep. Det är det egentligen också. Min huvudsakliga koppling är att de spela samtidigt på Sweden Rock i år. Utöver det har de likheten att båda banden låter fantastiskt bra live, men när man sätter sig hemma och lyssnar tröttnar man ganska snabbt.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
lördag 21 juni 2014
Sågad av Zappa
God fortsättning på midsommarhelgen! Jag vet inte om det är så man säger, men ni förstår vad jag menar.
I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.
Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.
Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.
"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig
"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.
Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg.
I helgen har jag ägnat mig åt flera av mina favoritsysslor. Jag har åkt raggarbil, modell prima skick, och jag har kört bil långt, snabbt och med hög musik. Jag har lyssnat på samma skiva med Saxon i flera dagar så den har gått ungefär åtta varv i bilstereon. Den är fortfarande bra.
Dessutom har jag umgåtts med min familj och släkt, vilket alltid är lika roligt. Apropå släkt; inom kort kommer jag att göra debut som rockreporter här på bloggen! Jag ska göra en, förhoppningsvis, grymt proffsig intervju med Karlstadsbandet Incarnit. Min kusin spelar gitarr, så jag hoppas att de kommer att vara snälla mot mig.
Jag har förpestad tillvaron för föräldrar, brevvänner och lärare med mitt skrivande så länge jag kan minnas, och det har övergått i någon sorts vuxendröm att bli en "riktig" musikskribent. Vi får väl se. Jag plågas av svår Jante, och jag blev inte direkt mer självsäker när jag hittade citaten nedan.
"One out of every 100 interviews I do, I get a real journalist."
Glenn Danzig
"Rock journalism is people who can´t write interviewing people who can´t talk for people who can´t read."
Frank Zappa.
Jag får ta det en intervju i taget. Jag tror ändå inte att Frank Zappa läser min blogg.
torsdag 19 juni 2014
Dagens Ted
Jag brukar alltid skriva att jag har hittat ditten och datten av en slump. Det är bara delvis sant idag. Jag letade faktiskt efter ett citat, men inte av Ted Nugent. Han är bara så underbart befriad från både verkligheten och all typ av ödmjukhet att jag inte kan låta bli att citera honom.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
tisdag 17 juni 2014
Det var bättre förr
Det finns många bevis på att det var bättre förr. Förr är en tid som är inte nu, det säger sig självt, men när jag pratar om förr som i "det var bättre förr" finns det ingen given tidsperiod. Det kan vara i förrgår och det kan vara innan jag ens var född. Låt mig ge några exempel på sånt som var bättre "förr".
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
måndag 16 juni 2014
Äkta vara
Jag är ganska (eller snarare extremt) skeptiskt när det gäller covers. Särskilt när det gäller låtar som jag tycker mycket om. Det finns ruskigt många dåliga, men när någon slaktar nån av mina heliga låtar - då växer hornen ut. Vissa låtar rör man bara inte! En av de odiskutabelt sämsta coverversionerna i mina öron är Behind Blue Eyes med Limp Bizkit. Det ska vara The Who eller ingen alls. Slutdiskuterat. Det gör mig VÄLDIGT upprörd (det är bra för hjärtat) att Limp Bizkits version ligger ovanför The Whos originalversion på Spotify, och att den spelas typ tio gånger så ofta på rockradion. Herregud vart är världen på väg?
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
torsdag 12 juni 2014
O Canada pt 1
Det är så härligt när det händer. Man går och tittar på ett band för att sambon säger att "du gillar de här", och så är det kärlek vid första riffet. Det är irriterande, men han har alltid rätt.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Jeff Waters (Ottawa)
 |
| Hur många huvudstäder har Kanada? Det är la åtta-va? Å jag hatar göteborgsvitsar! |
Dave Padden (Vancouver)
 |
| Go Canucks! |
Oscar Rangel (tidigare Mexico, nu Toronto)
Mike Harshaw (Grimsby)
 |
| Gudomligt ljus skiner på oss mexikanadensare |
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
onsdag 11 juni 2014
Creepy Crawly
Här försöker man göra sig till.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
 |
| Visst ser det ut som att den pekar finger åt mig? |
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
Summering av SRF 2014
I bilen hem från Sölvesborg satt vi och försökte komma på vad som hade varit bäst med årets festival. Det är nästan hopplöst att ens försöka, men i år måste jag säga Black Sabbath. Annars tycker jag att det är väldigt svårt att välja, för det finns så många bra band och roliga minnen, men här kommer ett försök.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
Onsdag
Bäst: Eddie Meduza Lever bjöd på folkfest med allsång och spontandans.
Sämst: Spöregn till Blaze Bayley vs Paul Di´Anno. Di´Anno vann för övrigt det slaget.
Vill ha mer av: Backstreet Girls.
Torsdag
Bäst: Uriah Heeps Lady In Black. Publiken fortsatte sjunga efter att konserten var slut. Magiskt!
Sämst: Att Rob Zombie krockade med Uriah Heep och att jag stod så långt bak på Alice Cooper.
Vill ha mer av: Rob Zombie
Fredag
Bäst (utöver Black Sabbath): Annihilator och att hela publiken var med och sjöng och gjorde rörelserna till Electric Banana Bands Maja Piraja och Zvampen.
Sämst: Kvelertak (meh!)
Dagens överaskning: Ian Haugland tolkar Ace of Spades. Vilken röst!
Lördag
Bäst: Volbeat
Sämst: Onödigt högt ljud på Sodom
Vill ha mer av: Arch Enemy. Nya sångerskan är helt otrolig på scenen!
Det bästa med Sweden Rock: Stämningen, storleken, campinglivet, sköna typer.
Det som är så gött med festivalfolk är att de går all in. När Electric Banana Band spelade på festivalens största scen var ett antal personer utklädda till bananer, och på Powerwolf sprang jag på "Blackie Lawless" med lädersuspensoar, armfjädrar och hela köret. Precis som Lena Ph hade han sytt sina egna kläder.
 |
| Riktigt skön typ |
 |
| "Det här är ingenting, förra året var jag Gene Simmons" |
tisdag 10 juni 2014
Black Sabbath på SRF 2014
Det var spänd väntan inför att John, Anthony och Terrence skulle äntra Festival Stage i fredags. De brukar förstås inte gå under dessa namn nuförtiden, men om man säger Ozzy, Tony och Geezer låter det genast lite mer som det ursprungliga Black Sabbath. Att få se favoriten Bill Ward ta plats bakom batteriet är en dröm som inte går i uppfyllelse. Hans plats upptas av turnétrummisen Tommy Clufetos, vars efternamn jag aldrig kommer att uttala rätt.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Jag och sambon övergav WASP, som spelade strax innan, relativt snabbt. Eftersom det då var 45 minuter kvar tills Sabbath skulle börja lyckades vi komma nästan hela vägen fram till staketet på Festival Stage. Ändå kändes bandet jättelångt bort. Jag hade hoppats att Ozzy skulle använda den långa scenutbyggnaden och komma närmare publiken, men icke. Geezer såg jag knappt från min plats, eftersom han stod ganska still på den andra sidan av scenen. Honom hade jag velat sett på närmre håll och inte bara på storbildsskärmen bakom.
Precis som i Stockholm i vintras inledde de med War Pigs, och den enda skillnaden i dagens setlist var att de hade plockat bort tre låtar. Att de plockat bort Dirty Women gjorde mig ingenting, för det var den låten Ozzy framförde sämst.
Clufetos slog förmodligen världsrekordet i trumsolo på Friends Arena i november, och även den här gången blev det en långdragen uppvisning. Visst är han duktig men han är inte Bill Ward, och det hade räckt med hälften. Jag misstänker att det beror på att Ozzy och co behöver tid att ta igen sig.
Ozzy var på sitt bästa humör och rösten höll betydligt bättre denna gången. Han är anmärkningsvärt mycket renare i sången på de gamla låtarna jämfört med de nya.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
Även avslutningen var densamma, dvs de började spela Sabbath Bloody Sabbath, som sedan övergick till Paranoid.
Bäst: Black Sabbath och N.I.B
Sämst: God Is Dead? och trumsolot
Saknar: The Wizard
Betyg: 4 av 5
Eftersom de hade plockat bort den här låten får jag lyssna på den nu istället.
måndag 9 juni 2014
Bilder av en festival - SRF 2014
Årets Sweden Rock Festival är till ända och det känns som vanligt sjukt vemodigt. När jag och alla de andra tiotusentals festivalbesökarna gick mot campingarna efter den sista spelningen i lördags kändes det bara tomt i hela kroppen. Inte bara på energi. Slut på verklighetsflykten och hem till verkligheten igen. Lyckligtvis finns det en massa bilder att titta på, och några av dem kommer här!
 |
| Som att komma hem |
 |
| Goa gubbar |
 |
| Joe Bonamassa avnjuts på håll |
 |
| Uriah Heep bjöd på magi |
 |
| Masshypnos med Electric Banana Band och Maja Piraja |
 |
| SRF är knökat med frestelser för den som inte äter kött |
 |
| Gissa gitarrguden |
 |
| Så nära men ändå så långt borta |
 |
| Gudabilder |
 |
| Dancing With Myself |
 |
| Hot In The City |
 |
| Thrashigt slut |
torsdag 5 juni 2014
Djupa tankar från en hårig dusch - SRF 14
Det finns en plats där man kan stå i en sunkig dusch, med gräs, grus och andra människors hår på golvet, med en näst intill obefintlig vattenstråle och med så kort duschtid att när vattnet är slut har man fortfarande tvål på benen och balsam i håret, och ändå har man aldrig känt sig renare.
Det finns en plats där svurna fiender campar tält intill tält, mc bredvid mc, delar samma lägereld och det råder fred och frihet.
På denna plats kan man gå från dödsmetall till irländsk folkrock utan att nån höjer ett ögonbryn. Det är folkfest till Eddie Meduza och alla tänker se Electric Banana Band. Det är ju kult. Det spelar ingen roll om du ser ut som Hank von Helvete, Izzy Stradlin eller Steve Harris. Ingen hånar dig eller ger dig på käften för det. Du står för vad du tycker.
När någon energiskt står och varvar sin bil vid tre på natten tänker man inte "jävla ligisk" utan "jävlar vad den bilen låter fräckt", och när grannarna drar igång Blackened halv sju på morgonen vill man att de ska höja volymen för satan vilken bra låt det är!
Det är okej att käka ostbågar och en halv gurka till frukost. Vid två på eftermiddagen. Man åt ändå pizza vid tolv på natten.
Tandborstning och ansiktsrengöring känns alldeles för civiliserat. Iaf räcker det med en gång om dan.
Denna plats heter Sweden Rock Festival. Den finns bara under några korta dagar men återkommer år efter år. Förhoppningsvis gör den det för all framtid.
onsdag 4 juni 2014
Roadtrip! - SRF 14
Idag bar det äntligen av mot Norje och Sweden Rock. Vägen kändes extra lång den här gången, vilket skulle kunna bero på att fick åka en omväg och hämta husvagnen, men främst för att vi var tvungna att sega fram i 80 km/h men jösses vad det är värt det. Jag börjar bli gammal och gisten (enligt sambon) och bekväm (enligt mig) och är trött på att ligga och frysa i ett tält. Även om det är 30 grader varmt på dagen sjunker det obönhörligen till ungefär 7 grader på natten så här års. Idag är det dessutom snarare 13 än 30. Det kommer att bli fantastiskt att sova i en riktig säng och att man kan stänga dörren och låsa när man går därifrån. Lyckligtvis har jag fått ha mina grejer ifred även när vi har bott i tält, men det känns ändå gött.
Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.
Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar.
Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.
Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar.
tisdag 3 juni 2014
I väntans tider
Snart, snart, SNART! Imorgon händer det! Då bär det äntligen av mot Norje och Sweden Rock Festival anno 2014. Nu återstår bara problemet att packa. Hur kan det vara så komplicerat? Nä, i år ska jag inte krångla till det. Gehennah-t-shirt? Check. Byxor? Check. Öronproppar? Check. Har jag glömt nåt? Ja, det viktigaste. Kamera!
I år det inte så många band som jag vill se, det var många fler förra året, men en av grejerna med festivaler är ju att man hittar nya band. I år ser jag mest fram emot att se Black Sabbath, Billy Idol och Alice Cooper. Idol har jag inte sett tidigare så det blir förstås kul, men Sabbath är bloody Sabbath och Cooper är alltid Mr nice guy. Texten ljuger.
SRF-appen är kanon. Man kryssar bara i vilka band man vill se och så får man en egen lista, plus en påminnelse innan respektive band startar. Så himla käckt. När jag räknar hur många band jag har lagt till inser jag att det blir rätt mycket ändå. Jag har redan kryssat i 30 stycken och det brukar bli några spontana också.
I väntan på avresan har jag valt en låt med anknytning till den förra festivalen. Saxon spelade på Metallsvenskan och låten handlar om motorcyklar. Jag rastade min igår och han går fint. Jag ska klappa lite på honom ikväll och lägga på ett täcke. Han blir ju ensam i flera dagar nu, Nils-Johan. Jag döper alltid mina motorcyklar men det här är den första med ett dubbelnamn.
Motorcykelljud, please!
I år det inte så många band som jag vill se, det var många fler förra året, men en av grejerna med festivaler är ju att man hittar nya band. I år ser jag mest fram emot att se Black Sabbath, Billy Idol och Alice Cooper. Idol har jag inte sett tidigare så det blir förstås kul, men Sabbath är bloody Sabbath och Cooper är alltid Mr nice guy. Texten ljuger.
SRF-appen är kanon. Man kryssar bara i vilka band man vill se och så får man en egen lista, plus en påminnelse innan respektive band startar. Så himla käckt. När jag räknar hur många band jag har lagt till inser jag att det blir rätt mycket ändå. Jag har redan kryssat i 30 stycken och det brukar bli några spontana också.
I väntan på avresan har jag valt en låt med anknytning till den förra festivalen. Saxon spelade på Metallsvenskan och låten handlar om motorcyklar. Jag rastade min igår och han går fint. Jag ska klappa lite på honom ikväll och lägga på ett täcke. Han blir ju ensam i flera dagar nu, Nils-Johan. Jag döper alltid mina motorcyklar men det här är den första med ett dubbelnamn.
Motorcykelljud, please!
måndag 2 juni 2014
Rör inte min hårdrock
Det finns så många härliga fördomar om hårdrock. Hårdrockare är dumma, skitiga och vill bara supa. Nja, jag vet inte jag. Särskilt dum vet jag inte om jag är. Lite småkorkad ibland, men inte värre än genomsnittet. Skitig? Jo jag är duktig på att spilla saker på mig men än så länge har ingen klagat att jag luktar illa. Supandet kanske stämmer, men det är lika illa oavsett vilken typ av musik man lyssnar på. Själv dricker jag mindre på ett år än vad vissa gör på en kväll. Jag tål det inte helt enkelt. Billig i drift, alltså. Det är ingen av mina kompisar som har nåt problem med detta. Främmande människor, oavsett musikpreferenser, har däremot en förmåga att bli vansinnigt störda. Ännu en fördom, fast åt motsatt håll.
Man måste även komma ihåg att det är jävligt farligt med hårdrock. Våldsam musik föder våldsamma människor sägs det. Jag orkar inte ens besvara den idiotin. Hårdrockare är nämligen lata av naturen.
Samtidigt som det finns så många underbara och underliga fördomar om oss som råkar gilla den här typen av musik vore det märkligt om hårdrocken blev mainstream. Jag vill inte lyssna på samma grejer som alla andra, och jag tror att det är en känsla hos många hårdrockare. Vi VILL vara underdogs. Hur många gånger har man inte hört att band som har blivit kommersiellt framgångsrika (läs Metallica) är sellouts? De blev rika och berömda på sin musik, vilka svikare!
Volbeat är ett annat bra exempel. De var riktigt bra i början av sin karriär, och den klubbspelning jag var på i Danmark 2008 är en av de roligaste konserterna jag har varit på. Sen hände det nåt. De spelades konstant på radion och ALLA började gilla Volbeat. Då slutade jag att gilla dem. Jag har inte ens köpt den senaste skivan, och kan fortfarande inte begripa hur de kan headlina Sweden Rock på lördag. Nu låter de ju som vilket rockband som helst...
Innan jag har gnällt färdigt: Är det något jag alltid blir lika trött på så är det folk som köper t-shirts med Snaggletooth på HM, som om det vore en modegrej att digga Motörhead. Slayer är ett annat klockrent exempel. Jag blir faktiskt hellre nedvärderad och betraktad som udda, så länge min musik får vara i fred för denna bisarra kommersialisering.
Efter denna solskenshistoria avrundar vi med lite tysk kvalitetsmusik.
Man måste även komma ihåg att det är jävligt farligt med hårdrock. Våldsam musik föder våldsamma människor sägs det. Jag orkar inte ens besvara den idiotin. Hårdrockare är nämligen lata av naturen.
Samtidigt som det finns så många underbara och underliga fördomar om oss som råkar gilla den här typen av musik vore det märkligt om hårdrocken blev mainstream. Jag vill inte lyssna på samma grejer som alla andra, och jag tror att det är en känsla hos många hårdrockare. Vi VILL vara underdogs. Hur många gånger har man inte hört att band som har blivit kommersiellt framgångsrika (läs Metallica) är sellouts? De blev rika och berömda på sin musik, vilka svikare!
Volbeat är ett annat bra exempel. De var riktigt bra i början av sin karriär, och den klubbspelning jag var på i Danmark 2008 är en av de roligaste konserterna jag har varit på. Sen hände det nåt. De spelades konstant på radion och ALLA började gilla Volbeat. Då slutade jag att gilla dem. Jag har inte ens köpt den senaste skivan, och kan fortfarande inte begripa hur de kan headlina Sweden Rock på lördag. Nu låter de ju som vilket rockband som helst...
Innan jag har gnällt färdigt: Är det något jag alltid blir lika trött på så är det folk som köper t-shirts med Snaggletooth på HM, som om det vore en modegrej att digga Motörhead. Slayer är ett annat klockrent exempel. Jag blir faktiskt hellre nedvärderad och betraktad som udda, så länge min musik får vara i fred för denna bisarra kommersialisering.
Efter denna solskenshistoria avrundar vi med lite tysk kvalitetsmusik.
söndag 1 juni 2014
Kan man röka en banan?
I alla fall om man frågar Bill Ward i Black Sabbath. Han hade tydligen som vana att i början av bandets karriär, när de var fattiga som kyrkråttor, tillreda bananer i folie och sen röka dem. Han blev hög som ett hus påstod han. Detta och mycket annat har jag lärt mig genom att läsa boken Iron Man. Jag blev inspirerad när jag köpte Yngwieboken, och har äntligen kommit igång med läsandet igen. Tre böcker samtidigt, i sann Yngwie-anda. More is more.
Jag har läst ett antal självbiografier nu och sett mer än min beskärda del av rockumentärer och slutar aldrig att förundras. Hur i helvete överlever människorna? Förvisso har det fallit bort en och annan genom åren. Inte bara genom överdoser dock. Jag har inte gjort nån statistisk undersökning eller så, men är det inte väldigt många rockstjärnor som har dött i trafikolyckor? Cliff Burton, Marc Bolan, Razzle, Cozy Powell, Criss Oliva osv.
Criss Oliva, som var gitarrist i bandet Savatage, dog när han krockade med en rattfyllerist 1993. Fyra år tidigare hade bandet släppt albumet Gutter Ballet, vilket även är namnet på dagens låt. Fantastiskt bra skiva.
Det är ju tur att musiken aldrig dör.
Jag har läst ett antal självbiografier nu och sett mer än min beskärda del av rockumentärer och slutar aldrig att förundras. Hur i helvete överlever människorna? Förvisso har det fallit bort en och annan genom åren. Inte bara genom överdoser dock. Jag har inte gjort nån statistisk undersökning eller så, men är det inte väldigt många rockstjärnor som har dött i trafikolyckor? Cliff Burton, Marc Bolan, Razzle, Cozy Powell, Criss Oliva osv.
Criss Oliva, som var gitarrist i bandet Savatage, dog när han krockade med en rattfyllerist 1993. Fyra år tidigare hade bandet släppt albumet Gutter Ballet, vilket även är namnet på dagens låt. Fantastiskt bra skiva.
Det är ju tur att musiken aldrig dör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)