På 90-talet, när hårdrocken var lite ledsamt halvdöd, fanns det ett ljus i mörkret och det kom från mina göteborgskamrater i Hammerfall. Albumet Glory to the Brave införskaffades skyndsamt när det kom ut 1997 och spelades flitigt i tonårsrummet. Låten med samma namn som skivan har en särskild plats i hjärtat, och när jag och lillebror kommer i allsångsstämning är det alltid den som gäller. Inte så vackert, men med inlevelse!
Det känns lite som att alla göteborgsband på ett eller annat sätt har haft ihop det med varandra under någon fas. Till exempel var Mikael Stanne från Dark Tranquillity den ursprungliga sångare i Hammerfall, och Jesper Strömblad både skrev låtar och spelade trummor innan han var med och startade In Flames. Nämnde jag att Oskar Dronjak också har spelat med In Flames? För att slippa bli åt helvete för insnöad räcker det att säga att nästan samtliga nuvarande eller tidigare medlemmar har varit inblandade i antingen In Flames eller Dark Tranquillity, med undantag för den där skönsjungande, körledande, skådespelande dalmasen OCH...
...SOM så många andra gånger finns det en koppling till Yngwie Malmsteen. Är det inte fantastiskt! Anders Johansson, som förutom att vara Hammerfalls nuvarande trummis även är en fena på kontrabas - dock inte i Hammerfall vad jag vet, spelade med Yngwies Rising Force på 80-talet. Vilken kille.
Idag släpper Hammerfall sitt nionde studioalbum, (r)Evolution, och för att fira det spelar de på Lisebergs stora scen 20:00 ikväll. Hela Göteborg kommer. Kommer du?
Här kommer ett smakprov från den nya plattan. Tillbaka till rötterna, och ännu en episk Hammerfallvideo.
Visar inlägg med etikett Dagens låt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dagens låt. Visa alla inlägg
fredag 29 augusti 2014
torsdag 28 augusti 2014
Jeg blir så deprimert!
Idag är det äntligen dags för Black Metal! Jag tror faktiskt att det är premiär på bloggen, men ärligt talat kommer jag inte ihåg. Oavsett vilket blir det idag norsk musikk med Dimmu Borgir. Man kan inte lyssna på gullig hårmetal varje dag, för det är inte bra för balansen. Snart är det höst också - tänk på det! Kallt, mörkt och allmänt jävligt. Även Black Metal avnjuts dock bäst i små doser. När suget efter att leka med eld börjar blir övermäktigt är det hög tid att sätta på något med Bon Jovi.
När Dimmu Borgir spelade på Wacken för två år sedan var det passande nog regnigt, mörkt och alldeles, alldeles magiskt. De demoniska norrmännen backades upp av mäktiga Czech National Symphony Orchestra och inte ett öga var torrt. Eller var det kängor? Vem bryr sig om regn? Mina s.k kamrater övergav mig strax innan DBs helveteshyllning brakade igång (med dagens låt) med motiveringen att Black Metal är skit, och gick iväg för att lyssna på något mindre ondskefullt. Obegripligt och fullkomligt galet.
Det härligt mytiskt klingande namnet Dimmu Borgir är namnet på den plats där man finner porten till helvetet, om man tror på sådant. Det ligger på Island, och om man vill åka dit rekommenderar jag att vara ute i god tid. Flygbiljetterna till Island brukar vara billigare om man bokar långt i förväg, fast om Dimmu Borgir är målet kanske man bara behöver köpa enkelbiljett.
När Dimmu Borgir spelade på Wacken för två år sedan var det passande nog regnigt, mörkt och alldeles, alldeles magiskt. De demoniska norrmännen backades upp av mäktiga Czech National Symphony Orchestra och inte ett öga var torrt. Eller var det kängor? Vem bryr sig om regn? Mina s.k kamrater övergav mig strax innan DBs helveteshyllning brakade igång (med dagens låt) med motiveringen att Black Metal är skit, och gick iväg för att lyssna på något mindre ondskefullt. Obegripligt och fullkomligt galet.
Det härligt mytiskt klingande namnet Dimmu Borgir är namnet på den plats där man finner porten till helvetet, om man tror på sådant. Det ligger på Island, och om man vill åka dit rekommenderar jag att vara ute i god tid. Flygbiljetterna till Island brukar vara billigare om man bokar långt i förväg, fast om Dimmu Borgir är målet kanske man bara behöver köpa enkelbiljett.
onsdag 27 augusti 2014
Tack vare Yngwie
träffades basisten Marcel Jacob och sångaren Jeff Scott Soto. De medverkade båda på plattan Marching Out och ljuv musik uppstod - i dubbel bemärkelse. Marching Out är ett fantastiskt bra album, och dessutom bildade de gruppen Talisman tillsammans. Lyssna själva till deras kanske enda hit, I´ll Be Waiting. Jag har hört den hundratals gånger och aldrig vetat vilken grupp det var, förrän jag såg dom på Sweden Rock i år. Där ser man.
Marcel Jacob avled dessvärre för fem år sedan, men gruppen verkar leva vidare i olika uppsättningar.
Ibland behöver man ett lyckopiller, och den här videon har faktiskt allt. Svängig refräng, stora frisyrer, silverkläder och extremt avancerad dans. I like. Man blir liksom alldeles solig inombords.
Marcel Jacob avled dessvärre för fem år sedan, men gruppen verkar leva vidare i olika uppsättningar.
Ibland behöver man ett lyckopiller, och den här videon har faktiskt allt. Svängig refräng, stora frisyrer, silverkläder och extremt avancerad dans. I like. Man blir liksom alldeles solig inombords.
måndag 4 augusti 2014
Tillfälligt avbrott med konsertinslag
Det har varit stopp i bloggandet ett tag. Jag drabbades nämligen hårt och skoningslöst av SEMESTER. Det har snart gått över nu som tur är...
Nä skämt åsido, det är väl skönt att man kan bli fullkomligt befriad från datorer en stund. Jo visst, man bär konstant med sig en dator i form av en ajfån, men det är alldeles för krångligt att skriva på den.
De senaste veckorna har varit alldeles fullknökade med roliga äventyr. Vissa av dom var i allra högsta grad kopplade till hårdrock. Den 25e juli var vi till exempel och tittade på den levande legenden King Diamond på Gröna Lund. Skräckkungen från Danmark har jag varken sett eller hört särskilt mycket av innan, men det krävdes bara en enda låt för att jag skulle bli hundra procent frälst i den onda kyrkan som är King Diamond.
Jag var nästan säker på att konserten skulle ge upphov till arga insändare i tidningarna och kanske även meddelanden på telefonsvararen tillhörande P1 från skräckslagna äldre damer och bekymrade föräldrar som fruktade för sina barns arma själar. Tänk er själva; ett sommaridylliskt grönan fullsmetat med turister, barnfamiljer och diverse semesterfirande flanörer med glassar i händerna invaderas plötsligt av tusentals svartklädda kufar som sektmässigt låter sig förtrollas av uppochnervända kors, bilder på ondskefulla djävulsgetter, förlösandet av hin håles avkommor, brännandet av häxor och annan tillbörlig satanism ackompanjerat av King Diamonds säregna fallsettsång blandad med härliga avgrundsvrål. Obetalbart.
Världen har visst förändrats, för det är tydligen ok att vara skojsatanist nuförtiden. Jag är nästan besviken.
Showen, och det var verkligen show i ordets rätta bemärkelse, inleddes med dagens låt, The Candle. Den definierar stämningen som rådde hela spelningen igenom. Rysligt härligt. Fyra getskallar av fem blir betyget. The Candle inledde inte bara den här konserten utan är även öppningslåten på King Diamonds debutalbum Fatal Portrait från 1986.
Imorgon bjuder jag på bilder från och en sammanfattning av festivalen Skogsröjet som gick av stapeln i Rejmyre i helgen. Missa inte.
Nä skämt åsido, det är väl skönt att man kan bli fullkomligt befriad från datorer en stund. Jo visst, man bär konstant med sig en dator i form av en ajfån, men det är alldeles för krångligt att skriva på den.
De senaste veckorna har varit alldeles fullknökade med roliga äventyr. Vissa av dom var i allra högsta grad kopplade till hårdrock. Den 25e juli var vi till exempel och tittade på den levande legenden King Diamond på Gröna Lund. Skräckkungen från Danmark har jag varken sett eller hört särskilt mycket av innan, men det krävdes bara en enda låt för att jag skulle bli hundra procent frälst i den onda kyrkan som är King Diamond.
Jag var nästan säker på att konserten skulle ge upphov till arga insändare i tidningarna och kanske även meddelanden på telefonsvararen tillhörande P1 från skräckslagna äldre damer och bekymrade föräldrar som fruktade för sina barns arma själar. Tänk er själva; ett sommaridylliskt grönan fullsmetat med turister, barnfamiljer och diverse semesterfirande flanörer med glassar i händerna invaderas plötsligt av tusentals svartklädda kufar som sektmässigt låter sig förtrollas av uppochnervända kors, bilder på ondskefulla djävulsgetter, förlösandet av hin håles avkommor, brännandet av häxor och annan tillbörlig satanism ackompanjerat av King Diamonds säregna fallsettsång blandad med härliga avgrundsvrål. Obetalbart.
Världen har visst förändrats, för det är tydligen ok att vara skojsatanist nuförtiden. Jag är nästan besviken.
Showen, och det var verkligen show i ordets rätta bemärkelse, inleddes med dagens låt, The Candle. Den definierar stämningen som rådde hela spelningen igenom. Rysligt härligt. Fyra getskallar av fem blir betyget. The Candle inledde inte bara den här konserten utan är även öppningslåten på King Diamonds debutalbum Fatal Portrait från 1986.
Imorgon bjuder jag på bilder från och en sammanfattning av festivalen Skogsröjet som gick av stapeln i Rejmyre i helgen. Missa inte.
torsdag 17 juli 2014
Synd och skam
Dagens låt blev faktiskt ytterligare en cover som jag tycker är bra. De är fler än jag trodde... Idag är det Pet Shop Boys jättehit It´s a Sin som tolkas av de tyska power metalgudarna Gamma Ray. Tänk att synthpop gör sig så bra med galoppgitarrer!
tisdag 15 juli 2014
Modern retro
Idag blir det en otippad kombination av sextiotalspop och industrimetal när Pain, a.k.a Peter Tägtgren, gör sin egen tolkning av Beatleslåten Eleanor Rigby. The Beatles är bra och Pain är bra. Enligt grundläggande matematik blir även resultatet bra. Jag tycker att det låter helt ok.
Jag har haft med en Painlåt tidigare, Shut Your Mouth, och den här låten är med på samma album; Nothing Remains the Same från 2002. Fantastiskt bra. Peter Tägtgren, som även är grundare av, sångare och gitarrist i grymma bandet Hypocrisy, är något av ett musikalist geni för att inte säga arbetsnarkoman. På Pains album sjunger han, spelar alla instrument och producerar. Han producerar även skivor för en hel drös andra band som Children of Bodom, Sabaton och Dark Funeral i sin egen studio. Jag önskar att jag hade en promille av hans talang. Det hade ju varit fullt tillräckligt för att vara med i nån sorts musikdokusåpa på tv... Eller, som jag hade gjort, starta ett jävligt grymt band.
Jag har inte bestämt mig än om jag ska åka på Skogsröjet, som är en tvådagarsfestival i Rejmyre första helgen i augusti. Om jag åker dit är det först och främst för att se Pain. Jag har sett Hypocrisy tidigare och det var en närmast religiös upplevelse, vilket är lite ironiskt med tanke på att deras tidiga texter var ganska antireligiösa. Det var innan Peter blev bortförd av utomjordingar och började skriva om ufon och rymdvarelser. Jag förutsätter att Pain är minst lika bra live som Hypocrisy, fastän jag egentligen föredrar Hypocrisys death metal före industrimetal a´la Pain.
Den som lever får se.
Jag har haft med en Painlåt tidigare, Shut Your Mouth, och den här låten är med på samma album; Nothing Remains the Same från 2002. Fantastiskt bra. Peter Tägtgren, som även är grundare av, sångare och gitarrist i grymma bandet Hypocrisy, är något av ett musikalist geni för att inte säga arbetsnarkoman. På Pains album sjunger han, spelar alla instrument och producerar. Han producerar även skivor för en hel drös andra band som Children of Bodom, Sabaton och Dark Funeral i sin egen studio. Jag önskar att jag hade en promille av hans talang. Det hade ju varit fullt tillräckligt för att vara med i nån sorts musikdokusåpa på tv... Eller, som jag hade gjort, starta ett jävligt grymt band.
Jag har inte bestämt mig än om jag ska åka på Skogsröjet, som är en tvådagarsfestival i Rejmyre första helgen i augusti. Om jag åker dit är det först och främst för att se Pain. Jag har sett Hypocrisy tidigare och det var en närmast religiös upplevelse, vilket är lite ironiskt med tanke på att deras tidiga texter var ganska antireligiösa. Det var innan Peter blev bortförd av utomjordingar och började skriva om ufon och rymdvarelser. Jag förutsätter att Pain är minst lika bra live som Hypocrisy, fastän jag egentligen föredrar Hypocrisys death metal före industrimetal a´la Pain.
Den som lever får se.
måndag 14 juli 2014
More cowbell
Ibland känner man sig som ett riktigt original och ibland som en blek kopia. Frågan är vad som är värst... Nä det är väl klart att man ska vara sig själv, hur udda man än råkar vara. Det går även hand i hand med min syn på covers, som ni vet. Don´t go there! Kom med nåt eget istället.
Ändå fick jag för mig att ha en cover-vecka, dvs en hel vecka med allt annat än originalartister. Frågan är om jag ska välja bra covers (för de finns ju faktiskt) eller riktigt dåliga. Jag får fundera lite, men idag kör jag en bra. Candlemass är alltid bra.
Ändå fick jag för mig att ha en cover-vecka, dvs en hel vecka med allt annat än originalartister. Frågan är om jag ska välja bra covers (för de finns ju faktiskt) eller riktigt dåliga. Jag får fundera lite, men idag kör jag en bra. Candlemass är alltid bra.
tisdag 8 juli 2014
Skivknaster
Sambon frågade mig i helgen varför jag inte har berättat att det finns en skivaffär i Karlstad. Ärligt talat visste jag faktiskt inte att den fanns kvar, skivaffären han pratade om. Jag blev desto gladare när jag fick reda på att den gjorde det. Det är förstås Knastret jag pratar om.
Under helgens Karlstadbesök blev det förstås en tur dit; den första på ungefär 15 år! Det var lite som att resa tillbaka i tiden. Först var jag lite fundersam på om butiken verkligen fanns kvar, för de har byggt upp ett hus framför gården där ingången ligger och den syns inte längre från gatan, men jodå där låg den allt. När jag gick in under det låga taket och nerför den smala, slingrande trappan till källarplanet där skivaffären ligger kändes det som att det var igår jag gick där senast. Magiskt.
Själva butiken verkade inte ha ändrats över huvud taget utöver några nya tidningsurklipp på väggarna, ägaren var sig lik (om än lite äldre) och plastpåsarna ser precis ut som förr. Varför ändra på ett vinnande koncept? Hela vår värld ändrar sig konstant men på enstaka platser står tiden stilla. Visst känns det lite betryggande med såna ställen? Det tycker åtminstone jag.
Visst ja, det blev några skivor också. Bara cd den här gången för det är så fullt i lp-hyllan hemma.
Idag har jag valt en låt som jag verkligen älskade på den gamla goda tiden när jag brukade hänga på Knastret. Det gör jag fortfarande. Judas Priest tröttnar man inte på i första taget.
Under helgens Karlstadbesök blev det förstås en tur dit; den första på ungefär 15 år! Det var lite som att resa tillbaka i tiden. Först var jag lite fundersam på om butiken verkligen fanns kvar, för de har byggt upp ett hus framför gården där ingången ligger och den syns inte längre från gatan, men jodå där låg den allt. När jag gick in under det låga taket och nerför den smala, slingrande trappan till källarplanet där skivaffären ligger kändes det som att det var igår jag gick där senast. Magiskt.
Själva butiken verkade inte ha ändrats över huvud taget utöver några nya tidningsurklipp på väggarna, ägaren var sig lik (om än lite äldre) och plastpåsarna ser precis ut som förr. Varför ändra på ett vinnande koncept? Hela vår värld ändrar sig konstant men på enstaka platser står tiden stilla. Visst känns det lite betryggande med såna ställen? Det tycker åtminstone jag.
 |
| Smygreklam! |
Visst ja, det blev några skivor också. Bara cd den här gången för det är så fullt i lp-hyllan hemma.
Idag har jag valt en låt som jag verkligen älskade på den gamla goda tiden när jag brukade hänga på Knastret. Det gör jag fortfarande. Judas Priest tröttnar man inte på i första taget.
tisdag 1 juli 2014
Nummer 100!
Jag bara skojade igår när jag skrev att nästa inlägg skulle handla om Ripper Owens. Han kommer senare. Jag kom nämligen på att det här blir mittt hundrade inlägg! Det måste ju handla om något alldeles extraordinärt.
Ärligt talat hade jag ingen aning om vad detta extraordinära inlägg skulle handla om. Lösningen var att öppna en av cd-lådorna här hemma och sen tycka något om den första skivan som jag fick syn på. Det blev rätt bra om jag får säga det själv, för det blev att album med Deep Purple! Dagens låt blev således Fireball, en väl värdig kandidat.
Deep Purple är för mig Mark II-sättningen med Ian Gillan på sång. Ingen av de andra sångarna ger mig samma rysningar, även om det låter fel om det inte är Rod Evans som sjunger Hush. Hush är för övrig ett undantag mot min förutfattade mening att alla covers är sämre än originalet. Sådärja, nu har jag tyckt lite om Deep Purple. Det slutar dock inte här...
...för Ian Gillan borde ha hållit sig borta från älskade Black Sabbath. Det är fel på alla sätt och vis, och bongotrummor på scenen? Hallå... Gillan tältade utanför studion The Manor under tiden de spelade in Born Again där, eftersom det var bättre för hans röst, tills resten av bandet sprängde det i luften med överbliven pyroteknik. Jag tror inte att det var därför som Gillan bara medverkade på ett album.
Det var under just Born Again-turnén som Geezer fick iden att låta bygga en replika av Stonehenge som scendekor. Det var bara det att tillverkarna missförstod måtten på Geezers skiss, för "stenarna" blev i naturlig storlek och fick knappt plats på scenen. Den som har sett filmen om det påhittade bandet Spinal Tap (som jag också nämnde igår!) känner igen detta, fast i filmen vände det på det och det blev ett miniatyr-Stonehenge istället. Hysteriskt roligt. Både Sabbath och Spinal Tap hade en dansande dvärg på scenen. Det var tydligen modernt på den här tiden. Sabbaths dvärg var faktiskt världsberömd eftersom han hade spelat en av ewokerna i Jedins Återkomst, de där söta björnarna på Endor ni vet. Inte? Titta på filmen då, damn it!
Jag vet inte om det blev så extraordinärt idag. Det blev som vanligt mest onödigt vetande. Det är sådant min hjärna är full av, och då blir bloggen givetvis därefter.
Nu lyssnar vi på underbara Fireball. Ha en härlig dag!
Ärligt talat hade jag ingen aning om vad detta extraordinära inlägg skulle handla om. Lösningen var att öppna en av cd-lådorna här hemma och sen tycka något om den första skivan som jag fick syn på. Det blev rätt bra om jag får säga det själv, för det blev att album med Deep Purple! Dagens låt blev således Fireball, en väl värdig kandidat.
Deep Purple är för mig Mark II-sättningen med Ian Gillan på sång. Ingen av de andra sångarna ger mig samma rysningar, även om det låter fel om det inte är Rod Evans som sjunger Hush. Hush är för övrig ett undantag mot min förutfattade mening att alla covers är sämre än originalet. Sådärja, nu har jag tyckt lite om Deep Purple. Det slutar dock inte här...
...för Ian Gillan borde ha hållit sig borta från älskade Black Sabbath. Det är fel på alla sätt och vis, och bongotrummor på scenen? Hallå... Gillan tältade utanför studion The Manor under tiden de spelade in Born Again där, eftersom det var bättre för hans röst, tills resten av bandet sprängde det i luften med överbliven pyroteknik. Jag tror inte att det var därför som Gillan bara medverkade på ett album.
Det var under just Born Again-turnén som Geezer fick iden att låta bygga en replika av Stonehenge som scendekor. Det var bara det att tillverkarna missförstod måtten på Geezers skiss, för "stenarna" blev i naturlig storlek och fick knappt plats på scenen. Den som har sett filmen om det påhittade bandet Spinal Tap (som jag också nämnde igår!) känner igen detta, fast i filmen vände det på det och det blev ett miniatyr-Stonehenge istället. Hysteriskt roligt. Både Sabbath och Spinal Tap hade en dansande dvärg på scenen. Det var tydligen modernt på den här tiden. Sabbaths dvärg var faktiskt världsberömd eftersom han hade spelat en av ewokerna i Jedins Återkomst, de där söta björnarna på Endor ni vet. Inte? Titta på filmen då, damn it!
Jag vet inte om det blev så extraordinärt idag. Det blev som vanligt mest onödigt vetande. Det är sådant min hjärna är full av, och då blir bloggen givetvis därefter.
Nu lyssnar vi på underbara Fireball. Ha en härlig dag!
måndag 30 juni 2014
En gammal idol
Det är rätt givet vad dagens blogginlägg handlar om. En av mina största och tidigaste idoler fyller nämligen år idag! 51 stycken faktiskt. Jag pratar förstås om Yngwie Malmsteen, förlåt Yngwie J Malmsteen. David St Hubbins (i Spinal Tap) uttyckte det kanske bäst: "Jag gillar att han skriver Yngwie J Malmsteen på sina album - så att man inte tar miste på honom och alla andra Yngwie Malmsteen i branschen."
Det är också viktigt att inte blanda ihop Yngwie Malmsteen med Yngwie Mjausteen, som är en katt tillhörande ett amerikanskt fan.
Jag är inte så besatt av Yngwie som man kan tro, och vissa skulle nog inte ens tillåta att jag kallar mig själv för Yngwie-fan. Jag slutade ju lyssna på honom när hans band Rising Force släppte Fire and Ice 1992. Det var några år sen! Grejen med Yngwie är att han är min första riktiga hårdrocksidol. Han lärde mig (via moster grammofon förstås) att älska elgitarrer. Mina föräldrar var inte lika övertygade om Yngwies storhet, åtminstone inte i vårt hem. Han fick gärna vara stor någon helt annanstans. I USA till exempel.
Eclipse, Odyssey, Marching Out och Trilogy cementerade sin plats i mitt mentala hårdrocksarkiv för sisådär 20 år sedan, och de var några av mina första skivor (efter bland annat Klasse Möllberg i Smurfland - det svarta fåret i min samling). I takt med att jag upptäckte andra band hamnade de tråkigt nog alltmer i skymundan och var till slut bara en parentes. Det är först för något år sedan som jag återupptog mitt Yngwielyssnande, och tada - alla låtar och texter fanns kvar i minnet. Det var som att komma hem.
Dagens låt heter I Am A Viking och är mäktig och tung som Poseidon på Avenyn, precis som Yngwie själv. Det kan vara så att han syftar på sig själv eftersom hans namn är ett gammalt vikinganamn. Låten finns med på Marching Out som är ett ruskigt bra album och även innehåller de grymma låtarna Don´t Let It End och Anguish And Fear. Sången står Jeff Scott Soto för. Han gör en riktigt bra insats på Rising Force och Marching Out, men det gör även Mark Boals på Trilogy, Joe Lynn Turner på Odyssey och Göran Edman på Eclipse. Efter det kan man lägga till ytterligare fem sångare. Utan att överdriva har Yngwie Malmsteens Rising Force bytt musiker ungefär lika ofta som Färjestad byter spelare under en SM-final.
Idag stod valet faktiskt mellan I Am A Viking och Rising Force, som är en sån där hyperenergisk låt som gör att man vill börja med kickboxning eller springa milen jävligt snabbt. Jag borde lyssna på den oftare. Låten Rising Force finns inte med på albumet Rising Force som man kan tro, utan på Odyssey. Varför göra det enkelt.
Om man vill förvirra hjärnan lite till kan man lyssna på Yngwies cover på Ozzy Osbournes Mr Crowley, med Tim Ripper Owens (ex Judas Priest) på sång. Det blir fel på så många olika nivåer att det i slutet av låten faktiskt känns rätt. Det blir mer Ripper Owens imorgon. Gud så spännande, missa inte det.
Nu höjer vi glasen och utbringar en skål till Yngwie. Ja må han leva!
Det är också viktigt att inte blanda ihop Yngwie Malmsteen med Yngwie Mjausteen, som är en katt tillhörande ett amerikanskt fan.
Jag är inte så besatt av Yngwie som man kan tro, och vissa skulle nog inte ens tillåta att jag kallar mig själv för Yngwie-fan. Jag slutade ju lyssna på honom när hans band Rising Force släppte Fire and Ice 1992. Det var några år sen! Grejen med Yngwie är att han är min första riktiga hårdrocksidol. Han lärde mig (via moster grammofon förstås) att älska elgitarrer. Mina föräldrar var inte lika övertygade om Yngwies storhet, åtminstone inte i vårt hem. Han fick gärna vara stor någon helt annanstans. I USA till exempel.
Eclipse, Odyssey, Marching Out och Trilogy cementerade sin plats i mitt mentala hårdrocksarkiv för sisådär 20 år sedan, och de var några av mina första skivor (efter bland annat Klasse Möllberg i Smurfland - det svarta fåret i min samling). I takt med att jag upptäckte andra band hamnade de tråkigt nog alltmer i skymundan och var till slut bara en parentes. Det är först för något år sedan som jag återupptog mitt Yngwielyssnande, och tada - alla låtar och texter fanns kvar i minnet. Det var som att komma hem.
Dagens låt heter I Am A Viking och är mäktig och tung som Poseidon på Avenyn, precis som Yngwie själv. Det kan vara så att han syftar på sig själv eftersom hans namn är ett gammalt vikinganamn. Låten finns med på Marching Out som är ett ruskigt bra album och även innehåller de grymma låtarna Don´t Let It End och Anguish And Fear. Sången står Jeff Scott Soto för. Han gör en riktigt bra insats på Rising Force och Marching Out, men det gör även Mark Boals på Trilogy, Joe Lynn Turner på Odyssey och Göran Edman på Eclipse. Efter det kan man lägga till ytterligare fem sångare. Utan att överdriva har Yngwie Malmsteens Rising Force bytt musiker ungefär lika ofta som Färjestad byter spelare under en SM-final.
Idag stod valet faktiskt mellan I Am A Viking och Rising Force, som är en sån där hyperenergisk låt som gör att man vill börja med kickboxning eller springa milen jävligt snabbt. Jag borde lyssna på den oftare. Låten Rising Force finns inte med på albumet Rising Force som man kan tro, utan på Odyssey. Varför göra det enkelt.
Om man vill förvirra hjärnan lite till kan man lyssna på Yngwies cover på Ozzy Osbournes Mr Crowley, med Tim Ripper Owens (ex Judas Priest) på sång. Det blir fel på så många olika nivåer att det i slutet av låten faktiskt känns rätt. Det blir mer Ripper Owens imorgon. Gud så spännande, missa inte det.
Nu höjer vi glasen och utbringar en skål till Yngwie. Ja må han leva!
fredag 27 juni 2014
Tänk på döden
Jag tror inte att jag är onormalt morbid. Jag har förvisso ganska svart humor stundtals, men det är ju inte extremt på något sätt. Ändå har jag gång efter annan skrivit om döda rockstjärnor, vad de dog av och hur gamla de var när de kastade in handduken (läs: kastade upp och drunknade i spriten). Det bara blir så. Döda rockstjärnor är ett tacksamt ämne. Det finns så många att välja på.
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
Annars tänker jag inte så mycket på döden, trots skylten ovanför en av entréerna till Stampens kyrkogård i Göteborg som uppmanar till just detta. Jag ser den varje gång jag åker spårvagn till stan. "Tänk på döden". Det är väl inte så långsökt när man traskar in på en kyrkogård. Bra tänkt där, skyltmakaren!
Häromdagen såg jag en kille på tv som hade gjort en bucket list, precis som de gör i filmen med samma namn, dvs en lista över saker man vill göra eller uppnå innan man dör. Han hade hela 100 saker på sin lista. Det inspirerade mig till att göra en egen. Det är viktigt med mål säger dom ju.
Låt mig därför presentera - Lisas bucket list! Den är inte riktigt färdig, men detta är vad jag har kommit fram till hittills:
- Göra en seriös intervju med Gehennah
- Få mitt bästisfoto med Bobby Liebling signerat av densamme
- Doomdansa med Leif Edling i Candlemass
- Träffa Joey Di Maio igen och få en puss på den andra kinden med
- Laga vegansk mat med Geezer Butler, i hans hem
- Framföra Poison med Alice Cooper på en karaokebar
- Hänga med en odöd Lemmy i en av sofforna på Rainbow bar och peka finger åt folk
- Ringa Ronnie James Dio på den andra sidan
- Resa tillbaka i tiden och vara den första som skriver en bok om Yngwie Malmsteen
onsdag 25 juni 2014
Ormen i paradiset
Inatt drömde jag om ormar. Igen. Jag gör det titt som tätt. Om någon vet vad det betyder får ni gärna höra av er. Det var skallerormar denna gången, om det har någon betydelse. Förra gången var det en variant som kramas. En annan gång var det små, små giftormar som hoppade efter mig, och det hjälpte inte att jag klättrade upp på diskbänken i köket. De små jävlarna nådde mig ändå. Många var de också.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
Drömmarna slutar onekligen med att jag vaknar, kallsvettig, och är helt övertygad om att jag har sängen full med ormar av samma sort som i drömmen. Det är synnerligen obehagligt. Jag föredrar James Hetfield, ifall nån minns det inlägget.
Hobbypskologen i mig har funderat ut en teori om vart ormdrömmarna kommer ifrån. Det är dessvärre en lång historia, men jag berättar den ändå.
Några av mina tydligaste och käraste barndomsminnen är alla besök hos min moster i Stockholm. Hon är en cool moster som lyssnar på Black Sabbath, Yngwie Malmsteen, Led Zeppelin, David Bowie och Pink Floyd, bland väldigt mycket annat, och är hundra procent ansvarig för min tidiga kärlek till elgitarrer.
När jag var liten hade hon flera lagerhyllor som var fullsmetade med vinyler, och minnet av dessa sträcker sig så långt tillbaka att jag inte kan minnas en tid när jag inte hade det minnet, om ni förstår. Det var vinyler högt och lågt, från golv till tak. Ett och annat kassettband fanns det också. Hur det hade gått med min musiksmak utan dessa heliga hyllor är omöjligt att svara på.
När jag sov över hos rockmoster sov jag oftast på en tältsäng som ställdes vid gaveln på en av lagerhyllorna. På hyllplanet närmast huvudkudden stod en mycket speciell skiva som har etsat sig fast i bildminnet. Det är en skiva med Whitesnake, som passande nog har en gigantisk vit orm med ondskefulla ögon och äckliga gifttänder på omslaget. Jag var alltid tvungen att vända på skivan för att kunna sova. Det gick liksom inte att ignorera det där otäcka odjuret som stirrade på mig. Jag kunde känna hur det var på väg att attackera mig när jag blundade. Jag kanske borde stämma Whitesnake, för sveda och värk?
Dagens, eller snarare nattens, låt finns med på ett album som också har en orm på framsidan. En nätpyton, skulle jag tro. Gruppen heter Mustasch och skivan heter Ratsafari, ifall nån vill utmana mig i ormkunskap. Dum som jag är var jag tvungen att göra ett bildsök på pytonormar, precis innan läggdags. Det var verkligen inte det smartaste jag har gjort. Jag hoppas att mitt undermedvetna väljer att fokusera på mustascher istället. De är inte alls läskiga, så jag hoppas att jag drömmer om såna. Eller Ralph Gyllenhammar. Han är bara lite läskig.
Låten heter 6:36. Den handlar om en morgon på Roskildefestivalen, har jag hört, men det kan lika gärna vara påhittat. Vad jag vet säkert är att jag inte tycker om att vakna vid den tiden.
söndag 22 juni 2014
Dracula versus Dickens
Steget kan tyckas långt mellan Rob Zombie och Uriah Heep. Det är det egentligen också. Min huvudsakliga koppling är att de spela samtidigt på Sweden Rock i år. Utöver det har de likheten att båda banden låter fantastiskt bra live, men när man sätter sig hemma och lyssnar tröttnar man ganska snabbt.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
De har trots allt några likheter även i världen utanför min bubbla, såsom roliga namn och kulturella kopplingar till fantasifigurer. Rob Zombie älskar skräckfilm, skriver manus och samlar på filmposters. Hans mest kända låt heter Dragula. Uriah Heep tog i stället sitt namn efter en karaktär i romanen David Copperfield av Charles Dickens, som dog 100 år innan året de bildades, och man bjuds på en skaplig dos fantasy på de första albumen.
Gällande roliga namn tar nog Rob Zombies fru priset. Hon är född Sheri Lyn Skurkis (det hade lätt kunnat vara en Dickensfigur) och heter numera Sheri Moon Zombie.
Förvånande nog har jag alltså slut på kopplingar mellan ett brittiskt progressivt hårdrocksband och en amerikansk skräckrockare av modern industrimodell. För att det inte ska uppstå en pinsam tystnad är det bäst att vi lyssnar på en låt. Lady In Black heter den. Att se den framföras live för två veckor sen var den mest magiska upplevelsen jag har haft på en konsert. Det är ganska talande.
Eftersom jag egentligen inte är något die hardfan av U H vågar jag säga att nyinspelningen av Lady In Black (nedan) är bättre än originalet från -71. Däremot tycker jag att man kan leta upp videon "Uriah Heep - Lady In Black 1971" på Youtube för lite ohämmat ögongodis. Du kommer inte att bli besviken. Dagens r´n´b-artister kan slänga sig i väggen, för det blir inte sexigare än så här. Videon är inte från 1971 som man kan tro av namnet, men det är ändå originalinspelningen av låten som spelas till videon.
Den här tappning finns med på dubbelalbumet Celebration, som utöver nyinspelningar av gamla låtar även innehåller en bootlegvideo från Sweden Rock Festival 2009. Fräsigt. Jag har skrivit på min att-göralista att jag ska titta på den och se om den framkallar lika starka känslor som livespelningen gjorde den där kvällen i Norje för bara några veckor sedan. Jag tror att det är svårslaget men är beredd att göra ett försök.
torsdag 19 juni 2014
Dagens Ted
Jag brukar alltid skriva att jag har hittat ditten och datten av en slump. Det är bara delvis sant idag. Jag letade faktiskt efter ett citat, men inte av Ted Nugent. Han är bara så underbart befriad från både verkligheten och all typ av ödmjukhet att jag inte kan låta bli att citera honom.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
"If I was going to listen to anbody, I´d listen to me. I love the stuff I do. It´s the greatest.
I´ve played things that were just the ultimate. If there had been blind people in the audience,
they´d have walked away from the gig seeing."
Han låter nästan lite som en viss president.
Jag har alltså inte särskilt mycket till övers för Ted Nugent. Han må vara slängd med gitarrer, men jag klarar mig rätt bra utan honom. För att säga nåt positivt är han är i alla fall still going strong. Ted, Ozzy Osbourne, Bill Ward, Tony Iommi och Alice Cooper blir faktiskt 69 år i år! Hur är det möjligt? Med rockstjärnor känns det lite som att dom inte har någon ålder. Dom kan inte mätas med samma mått som normala människor. Dom bara är.
Dagens låt sjungs av en annan "-48". Jag skulle ha sett honom i Lisebergshallen för ett par år sedan men högre makten såg till att jag låg däckad här hemma med feber i stället. Det var ganska onödigt för konserten var tydligen hur bra som helst.
Det är en förbaskat bra låt det här. Om trummisen fortfarande hade varit vid liv skulle han också ha fyllt 69 i år. Dessvärre blev han bara 32. Det känns också ganska onödigt. Varför måste så många talangfulla mäniskor känna sig tvungna att tömma så många spritflaskor som möjligt?
Det är något med den här videon som får mig att vilja börja spela tamburin, brodera fjärilar på mina jeans och aldrig klippa håret mer.
tisdag 17 juni 2014
Det var bättre förr
Det finns många bevis på att det var bättre förr. Förr är en tid som är inte nu, det säger sig självt, men när jag pratar om förr som i "det var bättre förr" finns det ingen given tidsperiod. Det kan vara i förrgår och det kan vara innan jag ens var född. Låt mig ge några exempel på sånt som var bättre "förr".
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
Det var bättre på 70-talet eftersom John Lennon, John Bonham, och Bon Scott alla var i livet. Man spelade skön orgelrock á la Uriah Heep, Rainbow och Deep Purple och var ännu långt ifrån det gräsliga synthträsket som kallas 80-talet.
Det var bättre på 80-talet eftersom man fortfarande kunde träffa stora rockstjärnor utan att behöva vinna en tävling. Metallica gjorde bra musik och hårdrocken hade inte drabbats av grungedöden.
Det var bättre på 90-talet därför att jag orkade vara uppe sent på kvällen, och för att några rastlösa ynglingar i Coachella uppfann stonerscenen.
Det var bättre på 00-talet därför att Metaltown fortfarande var en stadsfestival som man kunde åka spårvagn till. Nu har den blivit så stor att den måste ligga långt ute i åävla och det är ett jävla meck att komma dit och ännu krångligare att ta sig hem. Den är dessutom så stor att den inte ens kommer att bli av i år eftersom arrangörerna inte kunde boka en tillräckligt stor artist som headline. Det är tråkigt. Även om det har varit fantastiskt bra artister de senaste åren tyckte jag ändå att det var väldigt trevligt som det var i början.
Första gången jag var på Metaltown var 2004 och det var ett sjuhelsikes regnande hela dagen. Eftersom jag ansåg att mitt röda regnställ inte var fräckt nog att beklä sig i på en hårdrocksfestival stod jag i jeans och jeansjacka och liknade en dränkt katt redan efter Mustasch, som var första bandet. Jag genomled Evergrey men sen fick det vara nog med skvalpande i skorna och rännilar utmed ryggen. Bara att hoppa på vagnen hem för att torka mig lite och det var ändå gott om tid till In Flames, som var nästa band jag ville se.
Enveten som jag var ville jag fortsätta att ha på mig min genomblöta jeansjacka, så jag fick den briljanta idén att torka den i ugnen. Torkskåp som torkskåp, tänkte jag. Jag fick idén ifrån en reklamfilm där en muskelstinn snubbe på ett väldigt varmt ställe någonstans i Amerika drar ut ett par jeans ur frysen och tar på sig dem med synligt välbehag, givetvis i åsynen av en läcker brud. Jag tänkte att det borde funka lika bra i motsatta förhållanden. Det gick relativt bra faktiskt. Jag använde ganska låg värme (jag är inte dum), och jackan var näst intill torr när jag skulle gå. Även om metoden i sig fungerade måste jag ändå utfärda en varning. Plocka ur mobilen ur bröstfickan innan ni lägger jackan i ugnen. Den dör annars. För evigt.
2004 års Metaltown avslutades med skräckshow signerad Alice Cooper. Jag tror inte att den spelade då, för tio år sen, och jag fick inte höra den på Sweden Rock heller. En enda stämningsfull ballad borde han ha kunnat knö in kan man tycka, men det var ganska bra ändå.
måndag 16 juni 2014
Äkta vara
Jag är ganska (eller snarare extremt) skeptiskt när det gäller covers. Särskilt när det gäller låtar som jag tycker mycket om. Det finns ruskigt många dåliga, men när någon slaktar nån av mina heliga låtar - då växer hornen ut. Vissa låtar rör man bara inte! En av de odiskutabelt sämsta coverversionerna i mina öron är Behind Blue Eyes med Limp Bizkit. Det ska vara The Who eller ingen alls. Slutdiskuterat. Det gör mig VÄLDIGT upprörd (det är bra för hjärtat) att Limp Bizkits version ligger ovanför The Whos originalversion på Spotify, och att den spelas typ tio gånger så ofta på rockradion. Herregud vart är världen på väg?
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
Den allra heligaste låten är dock Journeys Don´t Stop Believing. Tänk inte ens tanken! Backa bort från pianot! Jag blev så besviken när jag hörde den med Steel Panther första gången. Sicken smörja. Det spelar ingen roll att jag gillar Steel Panther. Det de gör mot en av mina mest älskade låtar är oförlåtligt.
Sambon frågar mig alltid när introt drar igång på radion om det är den riktiga versionen eller ej. På den kanalen som vi lyssnar på här hemma är det fel version i 99 % av fallen. Mina känsliga öron hör skillnaden från första takten. I vanliga fall hör jag sämre än en kamel i sandstorm, men när det gäller intron hör jag direkt vilken låt det är. Vi har alla våra förmågor. Tänk om sinnena kunde vara lika skarpa när det gäller andra grejer. Det hade kunnat vara direkt användbart.
Bandens respektive versioner ligger efter varandra i min Spotifylista Blogglåtar ifall man vill bilda sig en egen uppfattning. Jämför det snärtiga men ändå lidelsefulla oríginalet med äldremännen* från San Francisco med den tama, känslobefriade versionen á la LA-ynglingarna (nja) i Steel Panther och återkom sedan. Kom inte och säg att det låter likadant, eller gubevars, att de senare gör det bättre.
I rättvisans namn måste jag ändå medge att det finns bra covers också. Inte så många som det finns dåliga tyvärr. Judas Priest gör exempelvis en fullt acceptabel tolkning av Joan Baez´s Diamonds and Rust, men originalet är ändå betydligt vassare och det är inte ens elgitarrer med i den!
Nu lyssnar vi lite på Journey och knyter ihop säcken för ikväll.
* I beskrivningen av AOR (album-oriented rock), som Journey tillhör, står att den här typen av musik oftast är riktad mot och tilltalar en äldre publik. Det svider faktiskt lite.
torsdag 12 juni 2014
O Canada pt 1
Det är så härligt när det händer. Man går och tittar på ett band för att sambon säger att "du gillar de här", och så är det kärlek vid första riffet. Det är irriterande, men han har alltid rätt.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
Annihilator är ett band som jag har känt till i evigheters evigheter (de har funnits i 30 år) men aldrig fått tummen ur och lyssnat på förrän nu, tack vare den där lilla knuffen mot rätt scen på Sweden Rock. Det är ju oerhört dumt, men bättre sent än aldrig. Jag älskar Kanada och tycker att det är himla kul med band som kommer därifrån och inte från lillebror i söder.
Eftersom jag måste veta ALLT om allting börjar jag alltid med att läsa på när jag "hittar" ett "nytt" band. Det är alltid underhållande att läsa på Wikipedia eftersom den s.k fakta som presenteras där ibland skiljer sig från verkligheten och dessutom kan vara olika beroende på vilket språk artikeln är skriven på. Enligt svenska Wikipedia är Annihilator från Vancouver. Enligt amerikanska Wikipedia och The Metal Archives, som jag litar mer på*, är de från Ottawa där grundaren Jeff Waters är född och uppvuxen. Dave Padden, som är lead singer och gitarrist sedan 2003, är däremot från Vancouver. Det är för övrigt en av de bästa städerna i världen. Alla borde åka dit.
Annihilator har bytt medlemmar lika flitigt som Pentagram, så Jeff Waters är den enda originalmedlemmen som är kvar. Jag har roat mig med att lägga in lite foton på dagens banduppsättning. Oscar Rangel, som förstärker som livebasist, fick också vara med. Jag är väldigt nöjd med att den kanadensiska flaggan kom med på alla bilderna.
Jeff Waters (Ottawa)
 |
| Hur många huvudstäder har Kanada? Det är la åtta-va? Å jag hatar göteborgsvitsar! |
Dave Padden (Vancouver)
 |
| Go Canucks! |
Oscar Rangel (tidigare Mexico, nu Toronto)
Mike Harshaw (Grimsby)
 |
| Gudomligt ljus skiner på oss mexikanadensare |
Idag är det Alice in Hell som snurrar här hemma. Det är bandets debutalbum så det var naturligt att börja med den. På Alice in Hell finns en låt som heter Alison Hell. De har med andra ord gjort en Slayer (Reign in Blood/Raining Blood), och det är så krångligt eftersom jag alltid blandar ihop sånt. Dessutom sjunger de både Alice och Alison i låten. Dagens I-landsproblem?
Jag valde den som dagens låt därför att det finns en musikvideo med riktigt sköna frisyrer à la 1989. Undrar om Jeff saknar sitt långa hår. Han är snubben till vänster som har färgmatchat sin t-shirt med gitarren.
*Dock finns en felaktighet gällande Oscar Rangel. Han är född 1987, inte 1997! Jag läste det på hans egen hemsida, så det borde stämma. Han fyllde faktiskt år i fredags, då Annihilator spelade på Sweden Rock. Grattis i efterskott.
onsdag 11 juni 2014
Creepy Crawly
Här försöker man göra sig till.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
I måndags plockade jag in en ros från rabatten och ställde vid sambons sänghalva. Jag tyckte att den gjorde sig fint framför husgudarnas klassiska skivomslag, och sambon blev glad. Idag såg jag att rosknopparna var knökfulla av äckliga löss! De hade spridit sig ner på sänggaveln och om man tittar noga på bilden ser man små, gröna kryp som lever loppan på tavelramen. Jag vet att jag inbillar mig, men det känns som att det kryper äckliga saker både på armarna och benen nu.
Det var rosbuskens sätt att ge igen för att jag stympade den. Naturen vs människan 1-0, men jag kvitterade och tog ledningen genom att förgifta krypen med rengöringsmedel och sedan skura bort dem. Jag ska hålla mig till tygrosor i fortsättningen.
 |
| Visst ser det ut som att den pekar finger åt mig? |
Medan jag sanerade sovrummet kom jag osökt att tänka på en låt som man hör alltför sällan. Den påminner om en annan gammal favorit som jag har bloggat om; Wicked Annabella med The Kinks. Vilka är detta då? Jo, det är The Who.
onsdag 4 juni 2014
Roadtrip! - SRF 14
Idag bar det äntligen av mot Norje och Sweden Rock. Vägen kändes extra lång den här gången, vilket skulle kunna bero på att fick åka en omväg och hämta husvagnen, men främst för att vi var tvungna att sega fram i 80 km/h men jösses vad det är värt det. Jag börjar bli gammal och gisten (enligt sambon) och bekväm (enligt mig) och är trött på att ligga och frysa i ett tält. Även om det är 30 grader varmt på dagen sjunker det obönhörligen till ungefär 7 grader på natten så här års. Idag är det dessutom snarare 13 än 30. Det kommer att bli fantastiskt att sova i en riktig säng och att man kan stänga dörren och låsa när man går därifrån. Lyckligtvis har jag fått ha mina grejer ifred även när vi har bott i tält, men det känns ändå gött.
Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.
Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar.
Kvällen har precis inletts med norska Backstreet Girls sköngungiga rock'n roll. Sedan får vi se om Eddie Meduza lever, som hans band påstår. Eftersom ljudet var så dåligt när Black Trip spelade i Örebro tänkte jag ge dem en ny chans idag. Det borde bli kanon, fast det krockar förstås lite med Crowbar. Det är problemet med stora festivaler. Kanske blir det en sväng till Magnums spelning också, och sist får det bli Paul Di´Anno vs Blaze Bayley. Tant får nog lägga sig efter det. Det är ju en lång dag imorgon med. Jösses, när blev jag så vuxen.
Nu tycker jag att vi lyssnar på en riktig stänkare med Gamma Ray. Ganska färsk låt detta, som inte har det minsta att göra med SRF. Vi möts dock senare i sommar.
tisdag 3 juni 2014
I väntans tider
Snart, snart, SNART! Imorgon händer det! Då bär det äntligen av mot Norje och Sweden Rock Festival anno 2014. Nu återstår bara problemet att packa. Hur kan det vara så komplicerat? Nä, i år ska jag inte krångla till det. Gehennah-t-shirt? Check. Byxor? Check. Öronproppar? Check. Har jag glömt nåt? Ja, det viktigaste. Kamera!
I år det inte så många band som jag vill se, det var många fler förra året, men en av grejerna med festivaler är ju att man hittar nya band. I år ser jag mest fram emot att se Black Sabbath, Billy Idol och Alice Cooper. Idol har jag inte sett tidigare så det blir förstås kul, men Sabbath är bloody Sabbath och Cooper är alltid Mr nice guy. Texten ljuger.
SRF-appen är kanon. Man kryssar bara i vilka band man vill se och så får man en egen lista, plus en påminnelse innan respektive band startar. Så himla käckt. När jag räknar hur många band jag har lagt till inser jag att det blir rätt mycket ändå. Jag har redan kryssat i 30 stycken och det brukar bli några spontana också.
I väntan på avresan har jag valt en låt med anknytning till den förra festivalen. Saxon spelade på Metallsvenskan och låten handlar om motorcyklar. Jag rastade min igår och han går fint. Jag ska klappa lite på honom ikväll och lägga på ett täcke. Han blir ju ensam i flera dagar nu, Nils-Johan. Jag döper alltid mina motorcyklar men det här är den första med ett dubbelnamn.
Motorcykelljud, please!
I år det inte så många band som jag vill se, det var många fler förra året, men en av grejerna med festivaler är ju att man hittar nya band. I år ser jag mest fram emot att se Black Sabbath, Billy Idol och Alice Cooper. Idol har jag inte sett tidigare så det blir förstås kul, men Sabbath är bloody Sabbath och Cooper är alltid Mr nice guy. Texten ljuger.
SRF-appen är kanon. Man kryssar bara i vilka band man vill se och så får man en egen lista, plus en påminnelse innan respektive band startar. Så himla käckt. När jag räknar hur många band jag har lagt till inser jag att det blir rätt mycket ändå. Jag har redan kryssat i 30 stycken och det brukar bli några spontana också.
I väntan på avresan har jag valt en låt med anknytning till den förra festivalen. Saxon spelade på Metallsvenskan och låten handlar om motorcyklar. Jag rastade min igår och han går fint. Jag ska klappa lite på honom ikväll och lägga på ett täcke. Han blir ju ensam i flera dagar nu, Nils-Johan. Jag döper alltid mina motorcyklar men det här är den första med ett dubbelnamn.
Motorcykelljud, please!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)