Rör inte min hårdrock

Det finns så många härliga fördomar om hårdrock. Hårdrockare är dumma, skitiga och vill bara supa. Nja, jag vet inte jag. Särskilt dum vet jag inte om jag är. Lite småkorkad ibland, men inte värre än genomsnittet. Skitig? Jo jag är duktig på att spilla saker på mig men än så länge har ingen klagat att jag luktar illa. Supandet kanske stämmer, men det är lika illa oavsett vilken typ av musik man lyssnar på. Själv dricker jag mindre på ett år än vad vissa gör på en kväll. Jag tål det inte helt enkelt. Billig i drift, alltså. Det är ingen av mina kompisar som har nåt problem med detta. Främmande människor, oavsett musikpreferenser, har däremot en förmåga att bli vansinnigt störda. Ännu en fördom, fast åt motsatt håll.

Man måste även komma ihåg att det är jävligt farligt med hårdrock. Våldsam musik föder våldsamma människor sägs det. Jag orkar inte ens besvara den idiotin. Hårdrockare är nämligen lata av naturen.

Samtidigt som det finns så många underbara och underliga fördomar om oss som råkar gilla den här typen av musik vore det märkligt om hårdrocken blev mainstream. Jag vill inte lyssna på samma grejer som alla andra, och jag tror att det är en känsla hos många hårdrockare. Vi VILL vara underdogs. Hur många gånger har man inte hört att band som har blivit kommersiellt framgångsrika (läs Metallica) är sellouts? De blev rika och berömda på sin musik, vilka svikare! 

Volbeat är ett annat bra exempel. De var riktigt bra i början av sin karriär, och den klubbspelning jag var på i Danmark 2008 är en av de roligaste konserterna jag har varit på. Sen hände det nåt. De spelades konstant på radion och ALLA började gilla Volbeat. Då slutade jag att gilla dem. Jag har inte ens köpt den senaste skivan, och kan fortfarande inte begripa hur de kan headlina Sweden Rock på lördag. Nu låter de ju som vilket rockband som helst...

Innan jag har gnällt färdigt: Är det något jag alltid blir lika trött på så är det folk som köper t-shirts med Snaggletooth på HM, som om det vore en modegrej att digga Motörhead. Slayer är ett annat klockrent exempel. Jag blir faktiskt hellre nedvärderad och betraktad som udda, så länge min musik får vara i fred för denna bisarra kommersialisering.  

Efter denna solskenshistoria avrundar vi med lite tysk kvalitetsmusik.

Kan man röka en banan?

I alla fall om man frågar Bill Ward i Black Sabbath. Han hade tydligen som vana att i början av bandets karriär, när de var fattiga som kyrkråttor, tillreda bananer i folie och sen röka dem. Han blev hög som ett hus påstod han. Detta och mycket annat har jag lärt mig genom att läsa boken Iron Man. Jag blev inspirerad när jag köpte Yngwieboken, och har äntligen kommit igång med läsandet igen. Tre böcker samtidigt, i sann Yngwie-anda. More is more.

Jag har läst ett antal självbiografier nu och sett mer än min beskärda del av rockumentärer och slutar aldrig att förundras. Hur i helvete överlever människorna? Förvisso har det fallit bort en och annan genom åren. Inte bara genom överdoser dock. Jag har inte gjort nån statistisk undersökning eller så, men är det inte väldigt många rockstjärnor som har dött i trafikolyckor? Cliff Burton, Marc Bolan, Razzle, Cozy Powell, Criss Oliva osv.

Criss Oliva, som var gitarrist i bandet Savatage, dog när han krockade med en rattfyllerist 1993. Fyra år tidigare hade bandet släppt albumet Gutter Ballet, vilket även är namnet på dagens låt. Fantastiskt bra skiva.

Det är ju tur att musiken aldrig dör.

Metallica live

Så mycket som jag har skrivit om Metallica i min blogg kan man tro att jag har sett dem live ungefär en massa gånger. I själva verket har jag sett dem exakt noll gånger.
Sa hon noll?
Ja det gjorde hon!

Det fanns en väldigt stark önskan från min sida att åka på festivalen Stockholm Fields, och om jag hade gjort det hade jag stått på Gärdet i Stockholm just i detta nu och lyssnat på The Unforgiven. Dessvärre står jag inte på Gärdet i Stockholm och lyssnar the Unforgiven. Däremot sitter jag i min soffa i Göteborg och lyssnar på en väldigt exotisk version av the Unforgiven via en väldigt ojämn livesändning på P3. Jag vet inte hur ljudet är i Stockholm, men här är det oförlåtligt. Dessutom bröt de mitt i Master of Puppets för ett viktigt mededelande till allmänheten. Det brinner visst nånstans. Det hade jag sluppit veta om jag stått på Gärdet. Men men. Man kan tyvärr inte vara överallt och det blir många andra festivaler i år.

Annat var det 2011 när SVT visade The Big Four på tv. Då kunde jag inte bara höra utan även se vad jag missade... Jag grät till och med lite grann en stund på slutet. Jag kunde höra ljudet från Ullevi hem till min lägenhet, och jag kunde känna stämningen genom tv:n. Så nära men ändå så långt bort.

Varje gång Metallica är i Sverige och jag missar dem säger jag att "nästa gång - då SKA jag se dem!" Vi får väl se. Den dagen kanske aldrig kommer.

Från svart till svart

Trots dagens låttiteln No Tomorrow tycker jag att det finns hopp för gruppen Black Trip. Denna svenska supergrupp från kungliga hufvudstaden gästar Metallsvenskan i Örebro nu på lördag.

Intressant nog spelar det svenska Black Metalbandet Nifelheim senare samma kväll. Varför är det intressant kan man undra? Jo, därför att tre av medlemmarna i Black Trip tidigare har spelat i Nifelheim, dock som sina betydlig mer fantasieggande alteregon. Gitarristen Peter Stjärnvind, som anmärkningsvärt var trummis tidigare, gick under den gamla onda Nifelheimtiden som Insulter of Jesus Christ!, den andre gitarristen Sebastian Ramstedt lystrade till Vengeance From Beyond och basisten Johan Bergebäck kände sig som en Apocalyptic Desolator. Varför de har slutat att använda de namnen förstår jag inte. Kanske för att de har slutat att spela Black Metal.

Musikmässigt ligger Black Trip närmre Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden, och till och med en halvdöv xylofonentusiast skulle hålla med om att sångaren påminner om Paul DiAnno. Det går även att hitta likheter med Horisont, som också spelar i Örebro, direkt efter Nifelheim. Personligen tycker jag att Black Trip är det vassaste bandet, men jag får göra en ny bedömning på lördag kväll. Om det nu blir en morgondag.  

Sturm und drang

Åsksäsongen är här. Det smäller rejält nu och lamporna fladdrar osäkert. Vissa tycker att åska är det mysigaste som finns medan andra hatar det. Min hund, till exempel, är inget fan. Jag tycker att det är mäktigt med åska och blixtar så länge de inte är precis i närheten. Man är väl aldrig så liten som när man är mitt under ett redigt åskoväder. Typ Wacken 2012. 

Nä, då är det bättre med lite konstgjord åska, Amon Amarth-style. Sjukt bra, särskilt live. Även om jag som sagt missade deras megamäktiga Wackenspelning med äkta ljudeffekter och blixtar i bakgrunden har jag i alla fall fått se dem vid två andra tillfällen.

För den som undrar: det går jättebra att ha en dejt på en Amon Amarthkonsert. 

Ja vi elsker

Syttende mai idag. Hoppas att solen skiner på våra grannar i väst lika mycket som den gör på oss. Här i Göteborg handlar den här dagen mest om GöteborgsVarvet, där 60 000 löpargalningar är ute samtidigt och springer en halvmaraton. Jag är alltid lika imponerad. Jag ska snart bege mig ut och heja, men först måste jag presentera dagens låt. Det blir givetvis norsk musik med Kvelertak.

Kvelertak, som betyder stryptag, startades 2007 i Stavanger av sex gutter, varav tre är gitarrister. De spelar brôtig blackheavymetalpunk, och det jag gillar mest är att de sjunger på norska. Just den här låten är med på gruppens andra album Meir, som kom 2013. 

15:30 på Sveriges nationaldag intar norrmännen Festival Stage på Sweden Rock Festival i Norje. Jag förstår om den meningen inte verkar gå ihop. Jag ska i alla fall stå där då tänkte jag. 

Jag avslutar med att säga som de gjorde i tv-programmet Bullen; som vanligt är det inte personerna i videon som har skrivit texten. De är så kallade skådisar.

Gott om sömn är det ont om

Visst är det fruktansvärt irriterande att inte kunna somna? I mitt fall är det vardagsmat eftersom min hjärna alltid går på högvarv under dygnets mörkare timmar. Det dyker förvisso upp många bra idéer, även om bara några få överlever natten, men det sker så klart på bekostnad av min skönhetssömn. Det är inte heller socialt accepterat att kliva upp vid elva bara för att man inte kan somna i tid.

Det kanske är medfött att vissa blir Creatures of the night*. Det är jag och rockstjärnorna. Hur många låtar handlar inte om att vara uppe och festa hela natten och sova hela dagen? Fast i mitt fall är festande = grubblande/meningsbyggande/idésprutande. Sen kommer alla funderingar. Låste jag bilen? Går det att odla tomater i köksfönstret? Varför heter det fårfiol?

Många gånger när jag ligger där i mörkret och stirrar i väggen smyger låten "Alone In The Dark" med Testament in i mitt medvetande. Sen är det hopplöst att bli av med den. Albumet The Legacy kom 1987, precis som så mycket annan bra musik. När jag ändå ligger och tänker på Testament går tankarna vidare till bandets hemstad San Fransisco, och så nattdrömmer jag en stund om hur kul det vore att åka dit.

Egentligen kanske jag borde börja lyssna på bandet Sleep? Eller Enter Sandman med Metallica? Den använde jag faktisk som väckarklocka ett tag. Jag vet inte hur jag tänkte, men man måste väl inte vara så himla logisk jämt.

Jag vet i alla fall vilken låt som kommer att rulla i huvudet när jag vaknar. "Sleeping My Day Away" med D-A-D, men det är morgondagens problem. Jag lever i nuet. Ensam i mörkret.



* För övrigt den första Kiss-skivan jag köpte.

Det var satans fel

Idag insåg jag återigen hur klen jag är. Jag skulle lyfta en säck med cement och drog genast upp en sträckning i armen som nästan hade läkt. Det är mer gäddhäng än muskler nuförtiden. 

En som inte har varken gäddhäng eller klena muskler är Glenn Danzig. När han slutade med droger och slagsmål blev han ett litet (han är kortare än jag) muskelberg istället. Egentligen slutade han väl inte med slagsmål, utan började med en sport där han kunde slåss under lite mer ordnade former. Bra tänkt och bra gjort.

Det finns många anledningar till att Danzigs "Mother" är en bra låt, men en anledningen känns extra viktig. Mother släpptes 1988 som en fet, ocensurerad känga till den häxjakt som startats av PMRC (Parents Music Resource Center) och deras påfund att sätta etiketter på skivor de ansåg var opassande på grund av våldsamt, sexuellt eller egentligen allt som potentiellt skulle kunna uppfattas som stötande innehåll. De fick även butikskedjor som Wal-Mart att sluta sälja skivor med rockmusik. Fantastiskt vad några desperata hemmafruar kan åstadkomma.

Det viktigaste att ta med sig från PMRC är att rockmusik i allmänhet och hårdrockmusik i synnerhet är grunden till allt elände i världen, och att vi som växte upp på 80-talet har blivit hjärntvättade och mentalt förstörda av alla skadliga texter och skivomslag. Visst är det skönt att ha nåt att skylla på! 

Dee Snider är ju helt ute och cyklar när han påstår att de enda som kan fatta beslut och ta ansvar för hans egna barn är han och hans fru. Sickna dumheter. Förbud och censur är det enda rätta. Nu har inte jag några barn, men jag tror ändå att jag är inne på Dees bana...

Även Guns n´ roses visade vad de tyckte om Tipper Gore och company, bland annat genom en egen etikett med varningen: "This album contains language which some listeners may find objectionable. They can F?!* OFF and buy something from the New Age section."

Undrar hur de där hemmafruarna ser på dagens mediesamhälle, där man knappt kan sätta på tv:n utan att bli stött eller äcklad. Paradise Hotel, nackenchocker i melodifestivalen och mediekåta popartister som ska bräcka varandra med försvunna sexvideos, drogskandaler och annat föredömligt. Nä, tacka vet jag farlig, förledande och fördömd hårdrock.

Nördar vs kill screen

I min guidebok om västra Kanada tar man av någon anledning upp det inhemska bandet Rush med kommentaren "they´re so bad they´re almost good", vad det nu har med British Columbia och Canadian Rockies att göra. Rush är ju från Toronto. Jag tycker inte heller att det är en särskilt rättvis beskrivning. I den verkliga världen är Rush ett av Nordamerikas bäst säljande rockband, och deras scenshow på Sweden Rock för ett par år sedan var bland de häftigaste jag har sett.

Trots att jag föredrar Rushs tidigare alster (vissa saker var bättre på 70-talet) är jag helt såld på låten Tom Sawyer, som finns med på Moving Pictures från 1981. Den tilltalar nörden i mig, och av en händelse finns den med i favoritavsnittet av favoritspionkomediserien Chuck. Avsnittet heter till och med Chuck versus Tom Sawyer.

För att göra en lång historia kort måste huvudkaraktären Chuck rädda världen genom att hitta en kod som finns gömd i arkadspelet Missile Commands kill screen. Han misslyckas först, men när han ser alla dataspelsnördar som står och hejar på honom i sina Rush t-shirts kommer han på lösningen. När han tidigare i avsnittet träffade spelets skapare Morimoto berättade denne att de komplexa ekvationerna som måste lösas för att komma till spelets kill screen är baserade på "the music of the universe", dvs Tom Sawyer. Givetvis slutar det lyckligt och det blir inget tredje världskrig. Tacka Rush för det.

In your face, Lonely Planet!

Jag blir troligtvis inte bättre på Missile Command av att lyssna på den här låten, men det känns faktiskt som att jag är inuti ett dataspel. Dessutom är trumspelet strålande. Game on.

Smaken är som baken

Sambon var på nattklubb igår. Han kallade det studiebesök. Vi har samma uppfattning om den här typen av etablissemang. Jag har varit på just denna nattklubb en gång, högst ofrivilligt, och kände mig 200 år gammal. Halvnakna brudar och slemmiga killar i uppknäppta skjortor som fann tillfällig lycka i att gnida sig mot varandra till usel musik.

Jag och min kompis satt vid ett kletigt bord och tittade på denna freakshow och funderade på vad vi gjorde där, medan resten av sällskapet varvade det svettiga dansgolvet med att beställa hutlöst dyra drinkar i baren. Servicegraden och hastigheten med vilken man blev betjänad var direkt kopplat till ens yttre.

Mitt i denna misär hörde jag introt till Nirvanas "Smells Like Teen Spirit" och fick upp hoppet, bara för att sekunder senare tappa det igen. Nån hade helt fräckt snott introt och stoppat in det här och var i en skitdålig danslåt. Det är skottpengar på sånt! Jag tröttnade och gick hem.

Det fina med detta är att de andra som var på klubben förmodligen tyckte att de var på det grymmaste stället i världen. Själv hade jag hellre gjort en rotfyllning än att gå dit igen. Å andra sidan hade de här människorna förmodligen inte känt som jag gör när det gäller hårdrock. I min värld finns det ju inget bättre än att gå på en riktigt grym hårdrockskonsert, eller ännu hellre en festival, med tusentals svartklädda bröder och systrar, vilket säkert är ett helvete för den som hellre studsar upp och ner till housemusik i helvita kläder. Snacka om kontraster.

Om bara några veckor är det äntligen dags för Metallsvenskan i Örebro. Helloween, Saxon, Pentagram, Gehennah, Black Trip och The Kristet Utseende är några av de artister som jag absolut inte kommer att missa. Dessutom kommer Kreator; ett av banden som gör Tyskland till en av världens främsta hårdrocksnationer. Utifrån dagens filosofiska tema var den här låten ett givet val.

N.I.B

Det funkade! Mitt Grunge-uppror igår fungerade för idag sken solen igen. Tacka Soundgarden för det.

I vanliga fall brukar jag vilja lyssna på ösig och käck musik när det är ljust och varmt ute, men jag verkar vara ur fas med årstiderna. Jag har gått ner mig till knäna i ett mörkt och kletigt Black Sabbath-träsk och verkar inte komma därifrån hur mycket solen än skiner. Nåväl, det finns värre saker att råka ut för.

Varje gång jag hör låten Seether med gruppen Seether från plattan Seether fnyser jag lite och mumlar nåt om dålig fantasi, trots att låten är ok. Varje gång slår det mig också att låten Black Sabbath med gruppen Black Sabbath från plattan Black Sabbath är en av de bästa låtar jag vet. En av de bästa skivorna också. Jag har sagt det förut - inte kasta bäver i trähus.

Sabbath är de självklara kungarna av hårdrock, och är det något de kan, utöver att förmedla vilken stämning som råder i helvetet, är det att skapa grymma intron. The Wizard, War Pigs och Fairies Wear Boots är alla fantastiska, men just idag är favoriten Geezers basintro "Basically" till N.I.B. Jag kanske har koll på årstiderna trots allt. Den låten handlar ju faktiskt om att även Djävulen får vårkänslor.

My name is Lucifer, please take my hand.

Var är solen?

Jag är inte vän med vädret. Det bara regnar. Lägg av med det va! Nu är jag helt klart inne i grungevärlden, men jag har haft den här låten på hjärnan hela veckan. Det är regnets fel. Det regnar mycket i Seattle, som grungen kommer ifrån, så det hör liksom ihop. Soundgarden har för övrigt tagit sitt namn från en park där. Lite onödigt vetande idag igen.

Nu i maj är det exakt 20 år sedan Black Hole Sun kom ut som singel. Albumet Superunknown kom ut två månader tidigare. Jag minns det som att det var igår. Ett av mina konstigaste minnen från gymnasiet (inte grejen i sig, men att jag kommer ihåg det) är att vi satt och diskuterade den här videon på gymnasiet en gång i biologisalen, och min kompis Lina tyckte att den var så läskig. Jo, lite knepig är den allt. Det är i alla fall inte den här solen jag längtar efter.

Vintern rasat

Första maj idag! Sommaren är på ingång och vad kan passa bättre än motorcykelljud och bra rock´n´roll? Dagens låt Motorhead finns med på Motorheads egentliga debutalbum On Parole, som spelades in 1975-1976. Det släpptes dock inte förrän 1979.  Det album som kom ut först är istället Motorhead. Låten Motorhead finns givetvis med också på albumet Motorhead, fast i lite annan tappning. Lite rörigt, ja. Jag tycker att den ursprungliga versionen är bäst.

Iron Horse/Born to Lose, som är Lemmys tribute till sin forne rumskompis och dåvarande ledare för Londonkapitlet av världens mest kända motorcykelklubb, finns också med på båda albumen. Jag har läst någonstans att Lemmy är hedersmedlem i klubben, men det kan jag ha fått om bakaxeln. Vi har inte riktigt samma umgängeskretsar. Den enda mc-klubb som jag har haft någon sorts samröre med är Tors MC i Karlstad. Och MC Donalds.

Oavsett vilken klubb man är med i och vilka intressen man har så har hårdrock och motorcyklar alltid följts åt. Försök att räkna hur många skivor som har motorcyklar på omslaget, eller låtar som har inslag med motorcykelljud. Eller kom på nåt tuffare än att köra ut en rykande best på scenen. 

Jag tycker inte att det är tufft att halshugga djur eller att tända eld på sig själv. Det första är djurplågeri och det andra är bara dumt. Halford på en Harley vinner varje gång.

Kör Volvo, för säkerhets skull

I helgen var det Record store day, hur det nu kan vara det i flera dagar. Under lördagskvällen knåpade jag ihop en inköpslista med ett 20-tal skivor som jag länge har tänkt köpa, och på söndagen gick jag glad i hågen med listan i näven till stadens enda skivaffär. Hur många skivor på listan tror ni att jag hittade? Jo, mina kära vänner, det ska jag berätta för er. Jag hittade TVÅ! 

Det var dock fler än två som följde med hem, för jag hittade givetvis andra som jag inte visste att jag ville ha. Totalt sex stycken blev det för min del, och tack vare mina och sambons musikkunskaper fick jag dem rätt billigt.

Mattias Lindeblad, som är något av en rikskändis i hårdrockskretsar, anordnade nämligen en klassisk rock-quiz. Efter att ha brottat oss igenom 20 hyfsat kluriga frågor fick jag och sambon stolt mottaga det ärofyllda tredjepriset som bestod av ett presentkort att köpa skivor för. Vi hade redan varsin hög med skivor som låg och väntade i kassan, så det presentkortet var nog det snabbast inlösta i historien.

En av skivorna som fanns både på min lista och i affären var Rainbow Rising. På detta fantastiska album finns den ännu mer fantastiska låten Stargazer med en av de mest fantastiska frontfigurerna av dem alla. Dio - jag saknar dig!

På skivan medverkade även den begåvade batteristen Cozy Powell, som dessvärre också har gått ur tiden. Han körde ihjäl sig i april 1998, i en SAAB 9000. Jag har faktiskt aldrig gillat SAAB.

Ut och grilla med er nu och spela lite Rainbow. Trevlig Valborg!

Kvällsmässa med husgudarna

Jösses så stämningsfullt man kan få det hemma på lördagskvällen. Allt man behöver göra är följande:
1. Släck lamporna. Allihop - även grannens om de stör.
2. Tänd ljus. Så många som möjligt.
3. Leta fram din Epicus Doomicus Metallicus med Candlemass, för den har väl alla hemma? Om inte - köp den och börja om från steg 1.
4. Dra igång Solitude på sådan volym att tavlorna på väggen vibrerar.

Kvällen är nu fulländad, men man kan ju lyssna klart på skivan ändå. Det blir inte sämre.

I´m 18!

Ibland kan jag bli så sjukt gymnasienostalgisk. Även om det var en hel evighet sen känns det ändå som igår. Vissa låtar förknippar jag extra mycket med den här tiden. När jag lyssnar på Manowars fantastiska "Battle Hymn" är jag plötsligt 18 år igen och hänger i ett av skolans skyddsrum som utgjorde högkvarter för hårdrocksföreningen Hellcruisers.

Det fanns en hel hög med föreningar på min skola och för att få ett eget rum/krypta krävdes att man var seriös, och att man hjälpte till på skolfesterna. Vi var tokseriösa. Vi hade möten och allt! Vår ordförande Mattias förde närvarolista och höll i dagordningen. Den kunde till exempel se ut så här:
1. Mötets öppnande.
2. Planering av konsert med Gehenna, Vomitory och Spineless.
3. Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Jag lärde mig massor. 

Vårt skyddsrum var lätt coolast av alla. Vi hade svartmålade väggar, kamouflagenät i taket, en stulen glassgubbe och ölkyl (med lättöl). Viktigast var förstås bandspelaren. Där hängde vi på rasterna, jag och Fluff, Käfan, Jons och de andra. En av killarna lyckades få in "Steve Harris" som sitt namn i skolkatalogen. Man kan bara buga. 

Nu lyssnar vi på Grave Digger.

Luftgitarr

Jag satt bakom In Flames en gång på flyget till Stockholm. Jag tror att det var 2008. Jag satt en bra stund och tittade på en välbekant tatuering som skymtade mellan stolarna framför mig, och kunde inte för mitt liv komma på vems arm den tillhörde. Till slut ramlade polletten ner och jag insåg att det var Björn Gelotte och hans zebramönstrade högerarm. Efter att lite diskret ha scannat av raden framför mig kunde jag konstatera att hela bandet fanns med på planet. Panik! Jag satt hela resan och kände nån sorts tvång att prata med dem, men jag kunde inte komma på nåt käckt. Lagom tills vi skulle gå av planet vågade jag i alla fall heja på Björn och tjöta lite, göteborgare emellan. Jag vet att jag är inflyttad men det räknas ändå. De var på väg till Ryssland på turné.

Precis samma grej hände mig nu när jag flög till USA förra veckan. När jag väntade vid gaten i Tyskland för att kliva på Chicagoflyget fick jag syn på några långhåriga snubbar. Jag fattade direkt att de var ett band, det syntes liksom på dem. De var fyra stycken som onekligen tillhörde bandet, och sen kom det en kille som bar på cymbaler och verkade vara roadie.

Av en händelse satt två av dessa herrar på raden framför mig på planet. Återigen spenderades större delen av resan (nio timmar lång!) med grubblerier. Vilket band kunde det vara? Var det möjligen sångaren som satt framför mig? Han såg ut som en sångare. Precis som förra gången dröjde det ända tills vi skulle gå av innan jag vågade fråga vilket band de var.

Lord Dying, var svaret. Jag frågade vad de spelade, och han som jag felaktigt utsett till sångare (i verkligheten gitarrist) svarade Metal. No shit, sa jag. Vilken typ av metal? Vi spelar en typ av Thrash, sa då Chris Evans som jag tog reda på senare att han heter. De var på väg hem från sin Europaturné, under vilken de bland annat hade spelat på Truckstop Alaska hemma i Götet! Darn.

Jag lovade att jag skulle lyssna på dem när jag kom hem, och skriva om dem i min blogg. Mission accomplished. Här kommer Greed Is Your Horse från albumet Summon the Faithless från 2013. Jag vet dock inte om Thrash är bästa beskrivningen av bandet.

Tärningen är kastad

Födelsedagen firades faktiskt inte i Los Angeles utan i Las Vegas, baby! Ska det va så ska det va. Snacka om födelsedagspresent! Upp i svinottan för att ta flyget. I Las Vegas väntade hyrbil och utflykt till Hooverdammen och lite allmän roadtripping i Arizona. Sist men inte minst (snarare största jag sett) buffé på Ceasars Palace. Jag gjorde även ett ärligt försök att spela på banditer, men det var alldeles för avancerat för en hillbilly som jag. Maskinen åt upp mina pengar och gjorde inget av alla fräcka grejer som de blinkande lamporna utlovade. Ge mig en gammaldags shooting range på ett tivoli så blir det andra grejer. Nåväl. Las Vegas var verkligen Fabulous som skylten sa.

Min present till er är en skön video från den gamla goda tiden när Bon Scott var i livet och gjorde världen lite bättre i byxor som dessa.

LA Thrash

1981 bildades Metallica här i Los Angeles. 1983 fick gitarristen och låtskrivaren Dave Mustaine sparken, och strax efter det utkom Metallicas debutalbum Kill ´Em All. Skivans andra spår, The Four Horsemen, hette ursprungligen Mechanix och skrevs av Mustaine.

Samma år som han blev kickad från Metallica startade Mustaine sitt nya band Megadeth. Debutalbumet Killing Is My Business... And Business Is Good! kom 1985 och innehåller bland annat låten Mechanix, som nu låter som en demokassett med The Four Horseman på speed. Mustaine var revanschlysten och ville ge Metallica på käften genom att spela snabbare och hårdare än dem.

Kriget om vilken som är bäst av Mechanix och The Four Horsemen pågår fortfarande bland fansen.  Jag föredrar Metallicas version. Vad tycker ni?

The Strip is alive

Jag måste medge att det kändes rätt stort att få se Steel Panther igår på deras hemmaplan. Hela grejen med att få gå på en klubbspelning just här - det är nästan overkligt. House of Blues är ett riktigt coolt ställe och precis lagom stort. Innan banden drog igång var det givetvis bara gamla klassiker som spelades. Ratt, Warrant, Poison, Def Leppard, you name it. Riktigt skön stämning.

Trots dessa lysande förutsättningar måste jag faktiskt säga att Steel Panther var bättre när jag såg dem i Göteborg för inte så länge sen. De tjötade helt enkelt lite för mycket och spelade lite för lite, men när de spelar är de alltid grymma. Bäst är underbara Lexxi Fox med sin rosa bas, lila spegel och en golvfläkt som ser till att hans hår alltid fladdrar. Jag fick till några bilder när jag stod framme vid scenen. Det kanske får bli ett eget inlägg framöver; Foxy hairstyling?

Hur som helst, det var absolutely fabulous igår. Sunset strip - I'll be back.